Reflektion om imitation, reproduktion och nyskapande

Att man lär sig hela tiden genom att imitera och kommunicera med andra människor, och med sin omvärld, vet ju vi som arbetar med lärande så väl. Dagligen är vi förebilder för barnen genom vårt sätt att vara, vår kommunikation mm. Vi konkretiserar värdegrunden hela tiden, i en ständigt pågående process tillsammans med barnen. För att använda en gammal klyscha som är ständigt aktuell: barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör… Barnen tar efter och imiterar våra handlingar.

Lev Vygotskijs sociokulturella perspektiv på lärande går hand i hand med den pedagogiska filosofi som Loris Malaguzzi utvecklat. Lärande och utveckling sker i interaktion med andra människor. Små barn imiterar sin omgivning, får nya erfarenheter som de sedan kan använda sig av i framtida situationer. Vygotskij hade en teori om den proximala utvecklingszonen. Med denna utvecklingszon menade han, något förenklat, att man skapar potential för vidare lärande genom att få vara med och göra någonting tillsammans med någon som är lite mer kompetent än vad man själv är, exempelvis en kompis eller en vuxen. Nästa gång har man större möjligheter att klara av att göra samma sak själv. Med fantasi och kreativitet kan det utvecklas ytterligare så att man kan göra det på sitt eget sätt.

Gruppen som arena för lärande

I läroplanen (lpfö98/10) står det att:

”Lärandet ska baseras såväl på samspelet mellan vuxna och barn som på att barnen lär av varandra. Barngruppen ska ses som en viktig och aktiv del i utveckling och lärande. Förskolan ska ge barnen stöd i att utveckla en positiv uppfattning om sig själva som lärande och skapande individer. De ska få hjälp att känna tilltro till sin egen förmåga att tänka själva, handla, röra sig och lära sig dvs. bilda sig utifrån olika aspekter såsom intellektuella, språkliga, etiska, praktiska, sinnliga och estetiska”

Lärandet sker i en ständigt pågående process. Vi interagerar med varandra, vår miljö och vår omvärld hela tiden – oundvikligt. För oss pedagoger blir lärandet synligt genom våra observationer, vår reflektion och dokumentation.  Barnen kan behöva hjälp med att få syn på sitt eget lärande och på sin roll i gruppens lärande. De ska få uppleva att de är en tillgång i gruppen.

De yngsta barnen härmar och imiterar varandra med en stor nyfikenhet och glädje. De ”smittar” varandra för att använda Stina Braxells ord. De har ännu inte börjat lägga några värderingar på sitt eget skapande eller i vem som gjort vad.

Vi uppmanar ofta de äldre barnen att ta hjälp av varandra. Vi ber dem visa och förklara för varandra. Det är viktigt att få sätta ord på det man gör.

Fult att härmas ?

Jag upplever tyvärr ofta att det blir en konfliktsituation när våra äldre barn ska dela med sig av sina idéer. Det skapas en konkurrenssituation mellan barnen. I dag är det något av en norm att det är ”fult” att härma. Man hör ofta barn som säger till varandra att ”du får inte härma mig”, ”De bara härmas” mm. De här orden har ett väldigt negativ budskap. Att härma/imitera är något dåligt.

Det gäller att komma ifrån de negativa tankar som kopplas till ord som härma och imitera och att istället vända det till att det faktiskt är en positiv handling.

För att vända denna negativa inställning till att dela med sig som kan uppstå, menar jag främst handlar om att arbeta med upplevelsen och känslan hos den som blir imiterad. Att få det barnet, eller den vuxne, att förstå att det är en bra sak att andra vill härma, att det betyder att någon blivit inspirerad och att det man har gjort är något bra. Vi måste ge positiv feedback till ”den härmade” och göra så att denne dels känner glädje och stolthet över det som den själv har skapat men att det också känner glädje och stolthet över att få hjälpa en kompis. Jag tror att detta i andra ändan medför att en trygghet i att kunna ta hjälp av och inspireras av varandra i barngruppen utan att anklagas för att härmas, i dess negativa bemärkelse. Gruppen blir en trygghet och man skapar en känsla av delaktighet.

Pedagogens ansvar

Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi menar att det handlar om att synliggöra varandras olikheter och att lyfta fram barnens olika förmågor och kompetenser för varandra. Det ökar barnens intresse för varandra och skapar en nyfikenheten till varandras idéer. Detta medför ett nytt förhållningssätt mellan barnen. De menar att pedagogen har ett ansvar att reflektera över sin egen roll. De ställer frågan: ” Vems är ansvaret att ge barnen möjlighet att bli en tillgång för varandra? (Lyssnandets pedagogik – etik och demokrati i pedagogiskt arbete, 2006)

Jag vill tillägga att detta förhållningssätt i allra högsta grad gäller oss vuxna också. På min arbetsplats har vi haft ett dokument som vi kallat för en överenskommelse. En överenskommelse om att vi ska vara nyfikna på varandra och på varandras arbete. Den har byggt på att alla har vetat att syftet är positivt, att frågor vi ställer ställs för att jag vill förstå och lära och lära känna och att det inte är kritik. Det blir en positiv känsla av att förklara sin tanke utan att behöva inta en försvarsställning i rädsla av anklagas för att ha gjort fel. Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi (2006) skriver att ”Barnen tänker sällan exakt som vi, det är därför det blir så viktigt att alltid utgå ifrån var barnen befinner sig och hur de tänker” (s. 94). Precis samma sak gäller mellan oss kollegor…

Författarna till boken ”Att göra lärandet synligt – barns lärande individuellt och i grupp” skriver att ”/…/ Enligt vår uppfattning handlar det om lärande i grupp även då produkten och processerna är individuella - men skapas och konstrueras inom det nätverk av relationer, självutvärdering och utvärdering som existeras inom gruppen”.

En anekdot

För att återkoppla till Lev Vygotskijs proximala utvecklingszon och till det potentiella lärandet, vill jag delge en händelse som jag nyligen var med om på min förskola och som jag tycker förklarar min tolkning av begreppen imitation, reproduktion och nytänkande på ett bra sätt

Jag och ett barn satt och arbetade med nopper. Jag byggde en bil med ett tak. Barnet frågade mig hur jag hade gjort för att få dit taket och fönstren på min konstruktion, jag visade. Efter en stund visade barnet hur det hade använt sig av min idé, utvecklat den för att göra på sitt sätt. Barnets bil hade nu fyra våningar. I varje fönster satt en liten figur och tittade ut…

Veckobrev v. 48 Projektarbete och ateljén som pedagogisk miljö.

Jag tror att man på många förskolor ser ateljén som en plats för skapande i form av måleri,skulpterade, snickeri osv. Det traditionella målarummet. Jag har sett alltför många förskolor där man inte ens kan se att det är ett rum för skapande. Färgflaskor och material finns innanför stängda garderobsdörrar. Hur ska barnen kunna inspireras? Hur ska barnen kunna veta vilket material som finns och vad man kan göra av det?

Vi har pratat mycket under utbildningen om hur viktigt det är att barnen har tillgång till material. Att de får en materialkännedom och att de känner sig förtrogna med flera olika material.

Jag vill att ateljén ska vara en plats för nytänkande och uppfinningar. Det ska vara en rik miljö där barnen tankar och idéer kan tas tillvara. Det ska finnas plats för barnens fria skapande men också för de projekt som drivs på förskolan.

Det här bygger på att det faktiskt finns material och verktyg som barnen får och kan använda. Tänk att hela tiden behöva stoppa barnens processer för att man inte kan låta dem prova sina teser därför att man inte kan erbjuda material.

Jag vill dela med mig av ett projekt som vi hade för ett par år sedan på min förskola. Temat var vår stad Trollhättan.

Vårt syfte var att väcka intresse för teknik, matematik och konstruktion med utgångspunkt i det som finns i vår stad; vattenkraften, bil-/lokomotivindustrin, filmskapandet, våra olika brokonstruktioner mm.

Vi har pratade med barnen om Trollhättan. Vi började med att göra en brain-storming för att få reda på vad barnen redan visste om vår stad. Det visade sig att de redan hade en stor förkunskap som vi kunde bygga vidare på. Flera av barnen nämnde vårt vattenfall och slussarna. De flesta av barnen hade också någon anknytning till vår bilfabrik SAAB.

_

Inte långt från vår förskola finns det en forsande bäck som vi besökt flera gånger. Denna kom att symbolisera älven och fallen i miniatyr. Barnen byggde vattenvägar, slussar och fördämningar i bäcken. I vår ateljé byggde de båtar som vi provade flytkraften på i bäcken. Flera av båtarna sjönk eller välte. Vi bad barnen fundera på varför. Båtarna bars tillbaka till ateljén. De ställde hypoteser, analyserade, drog slutsatser och experimenterade . Nya konstruktioner gjordes. De bytte ut material, tog bort och la till nya detaljer. Tillbaka vid bäcken igen gjordes nya provturer.

Vi byggde också om vår ateljé till en bilfabrik och bilsalong. Vi tittade på en film om SAABs biltillverkning. Barnen konstruerade först olika egna bilmodeller, för att slutligen enas om en modell som de byggde upp tillsammans. Det blev livliga diskussioner om vad som skall finnas på en bil och vem som gör vad, hur många måste man vara för att bygga en bil?

Barnen konstruerade de olika delarna på bilen. Några ensamma, några i grupp. Det skapades bildörrar, säten, vindrutetorkare. Vi använde datorer och tittade på riktiga bildelar. Hur ser egentligen baklamporna ut? Varför har de olika färger?

Det utvecklades till spännande projekt som kunde utvecklas och växa tack vare vår ateljé och de möjligheter som finns där i form av material, verktyg och inte minst i pedagogernas förhållningssätt.

Veckobrev v.47 Respektera barnens tid och rum

-->

I torsdag fick vi sitta i våra studiegrupper för att diskutera hur vi arbetar med små barn och skapande. Vi skulle diskutera farhågor och förhållningssätt.
 

Som RE-inspirerad pedagog är ju förhållningssättet till de estetiska lärprocesserna ett av de viktigaste värdena. Ögat ser, handen gör, hjärnan föder nya tankar... Man lär och utvecklas i skapandet. Man pratar om förhållningsättet när vi erbjuder barn material och tekniker. Hur vi kan inspirera, utmana. Man pratar om förhållningssätt till lärande och om sin barnsyn.
 

En tanke som dök upp på diskussionen kändes särskit aktuell då det nyligen diskuterats på min egen arbetsplats. Det handlar om att man inte bara måste respektera barnens skapandeprocesser och lekar i sig utan också den fysiska miljön och sammanhanget de befinner sig i. Som vuxen måste man respektera barnens tid och rum och inte klampa in. Ibland får vi påminna varandra om att förskolan är barnens och vi finns där för att skapa en rik, kreativ och lustfylld verksamhet tillsammans med dem.
 

Vi har precis gjort en stor omorganisation på min arbetsplats. Sedan vi organiserat om har barngruppen nu färre pedagogiska rum att välja på. Ytorna är mer begränsade. Det är färre kompisar att välja att leka med. På min avdelning har vi pratat om hur vi som personal ska göra för att vi vid så få tillfällen som möjligt ska avbryta eller störa barnens aktiviteter och processer.
 

Ett sätt som vi har tänkt på är att inte använda barnens utrymmen som transportsträcka. Varje gång vi ska ta oss igenom huset passerar vi förbi eller genom barnens lekar. Man ska ta sig från en avdelning till en annan, gå till personalrummet eller kontoret. På vägen möter man någon kollega som man byter några ord med. Hela dagarna transporterar vi oss genom huset. Vi pratar utan att ens tänka på att vi gör det eller vad vi säger.
 

Det finns saker som man som pedagog måste göra för att få en fungerande verksamhet. Jag är medveten om de få tillfällen som man har tillfälle att reflektera och prata med sina kollegor och att man ibland måste få göra detta även på barntid. Men man kan göra det på olika sätt. Jag menar att vi måste tänka på att det vi gör distraherar och kan störa barnens fokus och närvaro.

Vi måste reflektera och tänka kring hur vi kan undvika dessa situationer. Hur gör vi när vi rör oss i huset? Stressar vi med snabba kliv eller smyger vi ljudlöst? Kan vi göra oss ”osynliga”? Vad säger vi? Hur pratar vi och måste vi prata med varandra just där och då?
 

En annan kursare påpekade att man också måste tänka på hur man pratar med sina kollegor inför barngruppen och vad man säger. Att klaga över att man är trött och har huvudvärk skapar inga positiva energier i rummet. Var sak har sin tid och plats.

Vi måste respektera barnens rum och tid. Det är ju egentligen så enkelt. Det kostar inte så mycket...

Egen skapande uppgift

-->

På min arbetsplats har ateljén alltid haft en central plats. Den skapande verksamheten är viktig. Materialet som vi erbjuder skapar skapande möjligheter. Barnen har tillgång till många olika material, ett helt register som Stina Braxell uttryckte det.

Vi har precis i dagarna organiserat om hela vår verksamhet. Vi har skapat nya avdelningar och nya arbetslag. När vi satt ner och diskuterade den pedagogiska miljön tog vi hänsyn både till den synliga och osynliga miljön. Lika viktigt som att bestämma vilka rum och vilket material vi vill erbjuda, är det att diskutera vårt förhållningssätt och våra roller som pedagoger. Organisationen styr!

Jag har fram tills nu arbetat på en småbarnsavdelning. Nu har jag lämnat den skapande verksamheten som vi har haft där. De första mötena med material. Undersökandet, nyfikenheten, förundran och klottrandet.

Nu har jag börjat arbeta med våra största barn. När jag kom in i ateljén i dag var det full aktivitet. Jag hade nästan glömt känslan. Några barn blandade färger och målade vid våra stafflin. Andra limmade ihop träbitar från ett gammalt parkettgolv med limpistolerna medan någon hade kommit över en stor burk med blått glitter.

En pojke kom fram och bad mig om hjälp. Han skulle göra ett träd. Jag frågade vilket material han hade tänkt att arbeta med. Ull, sa han, så jag behöver såpa och en plastpåse så att jag kan tova. Min kollega Emma berättade att han gjort ett annat träd tidigare. På det trädet hade han gjort rötter av pinnar som han rullat in i lera. Kronan på det trädet var av tovat ull.

Jag undrar om jag kommer att få plocka fram leran i morgon...

UPPGIFTEN

Materialöversikten som Stina Braxell gav oss är ett bra sätt att dokumentera det material man har. Den gör också att man lätt kan upptäcka vilka material som används mest och vilka som man kanske behöver erbjuda oftare. Ju fler material man har och ju fler tekniker som barnen blir förtrogna med ju fler språk får de att uttrycka sig på.

Vår uppgift var att prova på och bli förtrogna med material som vi inte arbetat med så mycket tidigare och att skaffa oss fler erfarenheter av olika material.

Eftersom jag fram till nu har arbetat på en småbarnsavdelning valde jag att prova på tekniker och material som det lilla barnet klarar av och som skapar sinnliga upplevelser och erfarenheter. De flesta materialen har jag använt tidigare men kanske inte på samma sätt. Jag ville få samma upplevelse som barnen. Att verkligen använda mina sinnen och låta mig förundras.

Jag valde att skapa ensam. För mig är skapande vila och ett lugn. Jag kan koppla bort andra tankar. Några joggar, jag skapar.

Jag har provat på flera olika tekniker och material men väljer att presentera följande...

Det första materialet jag provade var pulverfärg. Jag blötte ner ett stort växtpapper och lät färgpulvret få liv i vattnet. Det virvlade runt på pappret och skapade fantastiska mönster. Jag fyllde en liten plastburk som det varit glitter i med pulver. Det blev då lättare att hantera,framförallt med tanke på att våra yngsta barn skulle få prova på själva. Känslan och resultatet blev väldigt effektfullt och lekfullt.

Att måla vått i vått har alltid fascinerat mig. Jag har målat mycket i akvarell och har då sett hur vattnet i sig blir ett spännande komplement till färgen. Vattnet blir viktigt i sig självt.

I den andra aktiviteten blev jag inspirerad av ett stort Marimekkotyg som jag spännt upp som en tavla. Tyget "Juhannustaika" , som är designat av Aino-Maija Metsola, ser ut som en akvarellmålning i starka färger som flyter in i varandra. Tyget gör mig glad. 

Jag blötte ner vit lakansväv och sträckte ut det på ett bord. Jag hade förberett med temperablock i samma nyanser som på Marimekkotyget och penslar i olika storlekar. Återigen blev det en effektfull upplevelse när färgen fick liv i tyget. Jag inspirerades av mönstret. 

När jag målat klart på tyget lyfte jag upp det från bordet. Kvar fanns ett avtryck av vatten och färg.Förgänglig. Jag fångade upp den genom att trycka ett växtpapper mot bordet. Det blev en helt ny bild, som en skugga av nyanser från den första målningen.

Till sist ville jag bara få känna känslan av att stoppa händerna i ljummet tapetklister. Jag hade inte för avsikt att skapa något annat än en sinnlig upplevelse. Jag kom att tänka på ett citat ur Elisabeth Skoglunds bok ”Lusten att skapa”:

"Tapetklister, glider sensuellt. Gärna ljummet och skönt, kanske blanda med färg. Åka kana i. Att klibba händerna i. Klafs, smafs, slira i väg..."

Precis så var det!

Veckobrev v. 45 – 46 ”Reflektionstiden är barnens tid”

-->

Eftersom jag inte hade någon möjlighet att vara med på förra veckans föreläsning om projektarbete i Reggio Emilia, tänker jag att jag slår i hop mina reflektioner från dels Mia Anderssons föreläsning om pedagogisk dokumentation och mina egna erfarenheter om att jobba med projekt. 

På min förskola har vi försökt att utveckla vårt arbete med den pedagogiska dokumentationen. Vi har läst litteratur och reflekterat tillsammans i arbetslaget. Vi har diskuterat och försökt att komma fram till en metod som fungerat för oss.... men det har inte fungerat och vi har inte kommit vidare.

Många frågor har väckts...

• Vad ska vi dokumentera?
• Varför ska vi dokumentera?
• För vem ska vi dokumentera?
• Hur ska vi dokumentera?
• Hur ska vi hinna dokumentera?
• Vad ska vi göra med dokumentationen?

Vi har varit ett stort, lite spretigt arbetslag som försökt att bena i dessa frågor. Med spretigt menar jag att våra pedagogiska förhållningssätt skiljer sig åt och att det ibland uppstått situationer då vi har haft skilda sätt att hantera och bemöta dessa på.

Vi har varit ålagda att arbeta med dokumentation på fler sätt än det sätt vi har önskat , bla. portfolio, TRAS och nu också digital dokumentation. Dokumentationen har således fokuserat mer på individens lärande istället för på gruppens lärprocess. Någon tid att reflektera över och låta dokumentationen bli ett underlag för att utveckla vår verksamhet har inte funnits. Dokumentationen har mest använts för att visa upp vår verksamhet. Det har varit svårt att få planeringstiden att räcka till.

Nu har vi fått till oss att planeringstiden ska kallas reflektionstid. Vad betyder egentligen det?

När Mia Andersson sa att reflektionstiden är barnens tid så tänkte jag: Ja! Så ska det ju vara. Så måste vi tänka. Den tiden ska bara användas till att reflektera tillsammans med mina kollegor men också tillsammans med barnen. Man måste ge tillbaka dokumentationen till barnen. Barnen ska utveckla projektet vidare. ”Barnen driver projekten om man låter dem involveras”. Man måste våga göra kullerbyttan och våga följa barnens frågor och tankar även om man inte vet vart det tar vägen. Reflektionstid... Tid att reflektera! Tid att prioritera...

Att vår pedagogiska dokumentation inte har fungerat har lett till att det har varit svårt att arbeta med projekt som utgår från barnen. Vi har arbetat med mer eller mindre lyckade gemensamma teman på vår förskola. Vårt största misstag tror jag har varit att vi  har haft fel ingång i projekten. Vi har valt att utgå från målet i stället för syftet. Malin Kjellander sa på en föreläsning att när man väljer ett projekt måste man formulera en bärande idé, ett syfte. Den ska sedan fungera som en rikting och kompass under projektets gång.

Mia Andersson menade att vi pedagoger ofta har för bråttom och vill vidare i processen. I detta känner jag igen mig väldigt väl. Man vill hinna med så mycket att man inte märker att man förlorat barnens uppmärksamhet,nyfikenhet, intresse och delaktighet på vägen – och projektet har dött... Varför har man så bråttom? Stanna upp. Lyssna. Var medupptäckare. Se hur barnens ansikten ser ut!

Veckobrev v. 44 - Kompetenta medmänniskor

-->

Under föreläsningen med Tarja Karlsson Häikiö berättade hon att de värden som man lyfter i förskolan, genomsyrar hela samhället i provinserna kring Reggio Emilia – Reggio Emilias värdegrund. Man har en barnsyn, människosyn och en kunskapssyn som bygger på demokrati. Ett samhälle i dialog. Det sker en ständig kommunikation mellan barn, föräldrar, samhälle, kollegor... Grannarna ställer upp för varandra. Man är medmänniskor.

Det svenska samhället ser oftast annorlunda ut. Generellt är bilden av oss svenskar att vi inte vill kommunicera eller diskutera med varandra. Vi håller oss på vår kant. Vi undviker gärna konflikter och kallas för ett ”konsensusfolk”.

På föreläsningen diskuterades vad vi vill att barnen ska ha med sig när de slutar förskolan. Vill vi ha barn som inte vågar tro på eller uttrycka sin egen tanke och som inte har tillit till sin egen förmåga (eftersom de aldrig har fått möjligheten att utmana sig själv) ? Eller vill vi ha barn som kommunicerar och som är innovativa, kompetenta medborgare?

Enligt vårt uppdrag och våra styrdokument finns det inget val. Det står tydligt dokumenterat vad barnen i förskolan har rätt till och vilken verksamhet som vi är skyldiga att erbjuda.

För att ha en bild av vilka barn vi vill ska lämna oss menar jag kräver att man också måste reflektera kring vilka barn som vi möter på förskolan. Vad tänker vi om barnen som börjar hos oss? Möter vi barn som vi tror att vi måste lära ut saker till som måste aktiveras ? Eller möter vi barn som är medskapare av sin egen kunskap och som vill och har lust att lära - barn som gör sig själva delaktiga- kompetenta barn.

För att kunna göra tiden på förskolan meningsfull och för att skapa förutsättningar för våra barn så att de kan bli kompetenta medmänniskor måste vi reflektera kring vår roll som pedagoger och kring vår egen praktiska teori.

• Man måste göra ett ideologiskt ställningstagande – detta avgör vad man riktar blicken mot.
• Man måste göra ett teoretiskt ställningstagande och reflektera kring hur man praktiserar detta. Om man exempelvis delar Vygotskijs socialkulturella syn på lärande bör man erbjuda en verksamhet där barn får möjlighet att göra tillsammans, visa varandra och att lära av varandra.

Vad händer när förskolebarnen lämnar vår verksamhet och börjar i skolan? Tyvärr har jag upplevt att flera av de värden som vi tycker är viktiga inte har någon plats i skolan. Våra barn uppfattas som lite besvärliga. Man uppskattar inte egna tankar och viljor. Verksamheten ser annorlunda ut. Förutsättningarna skiljer sig åt.

För att använda Loris Malaguzzis ord...

/.../ Ett barn har hundra språk
(och därtill hundra hundra hundra)
men berövas nittionio.
Skolan och kulturen
skiljer huvudet från kroppen.

Man ber barn;
att tänka utan händer
att handla utan huvud
att lyssna men inte tala
att begripa utan glädjen i
att hänföras och överraskas
annat än till påsk och jul.

Man ber dem:
att bara upptäcka
den värld som redan finns och
av alla hundra
berövar man dem nittionio

Man säger dem:
att leken och arbetet
det verkliga och det inbillade
vetenskapen och fantasin
himlen och jorden
förnuftet och drömmarna
är företeelser
som inte hänger ihop /.../

Jag har svårt att förstå!

Enligt Tarja Karlsson Häikiö är det på precis samma sätt i Reggio Emilia. Det kreativa och skapande arbetet som sker i förskolorna i Reggio Emilia fortsätter inte när barnen börjar skolan. Skolan i Reggio Emilia fungerar som vår skola.

Varför?

Jag vet att jag generaliserar.

Jag vet att det finns många goda exempel på skolor som har som mål att utbilda kompetenta medmänniskor och som inte skiljer huvud från kropp. Jag vill lyfta fram min dotters skola, Fridaskolan i Trollhättan, där man har som målsättning att utbilda tågluffare - inte charterresenärer... 

Läs gärna artikeln i Pedagogiska Magasinet...

http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2012/09/17/har-utbildas-framtidens-tagluffare

Finkonst och fulkonst?

När jag skrivit inläggen om graffiti och om hur konst kan inspirera till skapande kom jag att tänka på vem som bestämmer vad som är konst eller inte...

Tunnelbanan i Stockholm är full med graffiti men också av konstverk av erkända konstnärer, bl a Siri Derkert som har gjort ovanstående verk på Östermalms T-bane station.

Vem bestämmer att Siri Derkerts konst ska få pryda väggarna medan graffitin måste tvättas bort?

Vem får påverka det offentliga rummet?

Finkultur och fulkultur.
Finkonst och fulkonst.

Bara en tanke...

Ps. Jag älskar Siris tunnelbanekonst!