Skapande för barn i konstmuseernas ateljéer

Som tillägg till det tidigare inlägget om hur konst kan inspirera arbetet i ateljén måste jag nämna att jag själv har ett stort konstintresse. Jag ÄLSKAR att gå på konstmuseum. Jag måste ha gott om tid och jag vill helst gå själv. När jag är klar med samlingarna måste jag ha tid över till butikerna.En mix av design och konst.

Vid flera tillfällen har jag och min dotter Hanna deltagit i kurser som anordnats på olika konstmuseer. Tillsammans med sitt barn har man fått inspiration då man guidats runt bland konstverken tillsammans med konstpedagoger. Det har varit lärorikt att lyssna på deras samtal om tekniker, färgval och motiv. Samtal som främst riktats till barnen. Ögat tränas att urskilja detaljer och speciella drag hos de olika konstnärerna. Visuell kompetens.

Första gången som jag och Hanna  deltog i en kurs var på Moderna Museet i Stockholm. En konstpedagog berättade för oss om Karin Mamma Anderssons målningar. Därefter var vi i flera timmar i deras underbara ateljé. Inspirerade.

http://www.modernamuseet.se/sv/Stockholm/Familj/Kurser-i-Verkstan/

Därefter deltog vi i en tredagars akvarellkurs på Nordiska akvarellmuseet. Där fick vi bland annat lära oss grunderna akvarellmåleri och att använda grundfärgerna som grund för att måla upp en hel palett av vackra färger. 

Vi har också valt att gå på en inspirationskurs i akvarellmåleri tillsammans med vårt arbetslag, även denna på Nordiska akvarellmuseet. En rolig dag, mycket skratt och fantastiskt gruppstärkande.

 http://www.akvarellmuseet.se/kulturvast_templates/Kultur_ArticlePage.aspx?id=47328

Jag kan varmt rekommendera er att låta er inspireras på någon av alla våra konstmuseers kurser och utbildningar - och gärna tillsammans med barn...

Veckobrev v. 43 - Hur kan konst inspirera arbetet i ateljén?

Jag har alltid låtit konsten  vara närvarande och finnas tillgänglig i vår ateljé. Vi har flera konstböcker som barnen kan bläddra i. Där kan de hitta både äldre verk blandat med moderna.
                               

Konsten kan användas på flera olika sätt. Både som inspiration till skapande men ibland också som en källa till samtal eller bara som en upplevelse i sig själv. Konst kan väcka så många olika känslor beroende på betraktaren. 

 Jag tänkte dela med mig av några tillfällen där konsten inspirerat barnens skapande i vår ateljé. 

I en av våra konstböcker finns det en målning av Yves Klein. Den är målad i hans karakteristiska blå nyans. Den är bara blå. Bildtexten beskriver hur den blå färgen symboliserar oändligheten.

                    

Detta blev början till en lång diskussion om vad oändlighet är. Hur kan man förstå det? Hur är något oändligt? O-ändligt... Barnet hade många tankar. När vi var klara plockade hon fram blå färg och blandade till samma nyans som på bilden och målade sin egen oändlighet.

Ett annat exempel är när ett barn såg en bild av Karl den XII likfärd. Barnet förstod att personen som bars på bår inte levde längre. Han är död. Det som hon funderade mest över var kudden som någon lagt under hans huvud.

                                Hon sa att någon varit snäll som gjort det så mjukt för honom. Empati. Hon hittade också på en egen historia om personerna som stod vid sidan av liktåget, en liten pojke och en man som varit och jagat. Målningen väckte många funderingar och tankar. 

I ett projekt om vår stad Trollhättan funderade på hur vi kunde använda oss av konst som inspiration. Vi kom på att vår stad har flera större konstverk i granit, som ingår i en utställning som heter "Kraften i stenen". I strömmen står det en stor fot uthuggen i sten. Utanför badhuset kan man bland annat se en enorm tron resa sig och på vårt torg finns det en fantastisk fontän.Vid Trollhättefallet finns det enjättestors skulptur av Strömkarlen.                                                

 

Vi hade bestämt att de skulle få arbeta med skulpturerna på flera olika sätt. Ett var att prata om de olika konstverken; Vems var foten? Varför stod tronen på parkeringen utanför deras simskola? Vem var egentligen Strömkarlen och varför var han i fallet?

Fantasin flödade och vi fick höra många fantastiska historier från barnen. Därefter fick de reproducera granitverken på olika sätt, dels tvådimensionellt i kol och tredimensionellt i lera.

Veckobrev v. 42 - GRAFFITI

-->

Jag hade tyvärr inte möjlighet att vara med på studiebesöket vid Röda Sten förra veckan. Fredric Gunve skrev i ett mail att besöket skulle handla om hur man kan förhålla sig till staden och graffiti som en utställning. Jag kände att det hade varit intressant att vara med. Jag hade ingen egentlig tanke eller uppfattning om graffiti som konstform.

Nu har jag precis spenderat en helg i Stockholm. På en resa genom Stockholms tunnelbanesystem fick jag en kanske liknande upplevelse som den jag kunde ha fått vid Röda Sten. Överallt kunde man se graffiti, på tunnelbanevagnar, på byggnader, i tunnlarna... Vackra, färgstarka målningar med olika budskap. Texter som blandades med bilder och tags. 

I mångas ögon är graffiti skadegörelse och vandalism, medan det inom den kulturen är ett sätt att kommunicera. Det är ett sätt att uttrycka sig på, precis som det är för andra konstnärer, musiker eller författare. Ett språk ibland många andra. Att det oftast sker under olagliga former är ju en del av budskapet och ett sätt att väcka känslor och att få uppmärksamhet. 

För mig är innehållet i graffitimålningarna koder eller skiffer och jag har svårt att tolka budskapet. Men för rätt mottagare och för sändaren skapas mening. 

Trots att jag står utanför kulturen kan jag ändå se den konstnärliga talangen som ofta ligger bakom målningarna. Självklart är det liksom inom andra konstformer de som är mer eller mer seriösa och ambitiösa i sitt arbete. Flera av de målningarna som jag såg var väldigt detaljrika och professionellt utförda. 

Man väljer med vilka ögon man betraktar konst...

Veckobrev v. 41 - Samtal om ateljeristans roll och uppgift

-->

I dag har jag haft besök på min arbetsplats av min studiegrupp. Utrustade med kameror och fulla av nyfikenhet lotsade jag runt dem på Förskolan Solstrålen.

Vi har under de år jag arbetat där tagit emot flera studiebesök. Jag tycker att det är bra att få sätta ord på vår verksamhet och det som vi gör. Jag har alltid varit stolt över vårt arbete. Det har varit inspirerande och utvecklande. Det här var första gången som jag visade upp den för besökare som hade RE-glasögon på.

Kommentarerna och tankarna som mina studiekollegor delgav mig liknade inte de som jag har fått höra tidigare. De kommenterade inte att vi hade mycket material framme som barnen fritt kan använda eller att limpistolen var placerad farligt lågt – i barnens höjd, vilket flera av våra andra besökare gjort. De tittade på vår dokumentation och hur den var placerad. Hur har ni tänkt här? Ni har höga bord... vad är syftet med det? Frågor som tvingar mig att tänka till, värdera och omvärdera mina egna tankar och vår verksamhet. Vad gör vi och varför? Vem gör vad och varför? Var görs det och varför där? Hur görs det och varför så?

Det är så skönt att bli bekräftad i sin tanke och att kunna diskutera vår verksamhet med pedagoger som delar förhållningssätt och som ”pratar samma språk”.

Som vanligt när vi träffas så har vi så mycket att prata om. Man törstar efter reflektion.

Vi pratade om ateljeristans roll i en skolvärld som är påverkad av neddragningar och besparingar. Möjligheten att man skulle få en tjänst som ateljerista känns i nuläget rätt långt borta. Man får verka i den kontext som man befinner sig i. Därför måste min utgångspunkt vara att skapa plats för min nya kompetens inom ramarna för den verksamhet jag befinner mig i i idag.

Ateljeristans roll är ju både att arbeta mot barngruppen men också för att handleda arbetslaget. För mig är det, i detta läge, mötet med barnen som jag kommer att fokusera på. Jag hoppas att detta arbete kommer att inspirera mina kollegor och att min kompetens på så sätt även kommer dem till godo. Att arbeta reggioinspirerat är inte helt lätt i ett arbetslag som "spretar" lite. Man har olika tankar om vad det innebär. Åsikter krockar och det kan vara svårt att gå vidare.

Efter en föreläsning som jag var på med Malin Kjellander i Stockholm frågade jag henne om hennes tankar om denna ”spretighet”. Hon svarade mig att det viktigaste var att man simmar i ungefär samma vatten, att det finns ett grundläggande förhållningssätt och en gemensam pedagogisk tanke. Jag tänker att en av mina uppgifter som ateljerista kommer vara att hålla kvar oss i samma vattendrag. I nuläget gör jag detta genom att inspirera mina kollegor genom mina reflektioner, att göra dem uppmärksamma på artiklar och litteratur och genom att delge dem tankar från föreläsningar som jag valt att gå på. Ibland känner jag mig lite för på, och vet inte alltid om min ambition uppskattas.

Jag är stolt över den verksamhet som sker i vår ateljé. Den är fylld av ”Möjligheternas material” som barnen har tillgång till. Jag kunde stolt konstatera att det endast var ett material på materialöversikten som vi inte hade, silkesfärg. Jag fick istället lägga till material bla. betong, vilket är ett spännande material att erbjuda barnen. Det finns redskap tillgängligt som barnen kan använda och det används flera olika tekniker. På förskolan ser vi spår efter barnens arbete; ull, lera, gips, betong, papier maché, ståltråd mm. Föräldrarna tänker till en extra gång innan de åker till återvinningscentralen med sina gamla prylar. De frågar oss om vi vill ha det först. Det är en rolig tanke att deras gamla ”skräp” kommer hem igen i en ny, raffinerad form. Återvinning av högsta kvalitet.

En viktig uppgift blir också att utveckla vårt processinriktade arbete och våra tankar om den pedagogiska dokumentationen vilket jag ser fram emot att få mer av i kommande föreläsningar.

Veckobrev v. 39 - Good enough

-->

Tankar efter föreläsningen

Barns skapande:

Ateljeristans roll och mötet med material

Stina Braxell berättade om en ettårig pojkes första möte med lera. Hon förklarade hur hon hade haft möjligheten att sitta tyst och dokumentera. Hon berättade hur de andra tre barnen runt bordet lämnat leran och börjat med nya aktiviteter, medan pojken satt kvar och klottrade med sin lerklump. Det lät som ett fantastiskt ögonblick, både för barn och pedagog.

Jag ställde henne frågan hur allt hade fungerat runt omkring. När de andra barnen var klara – vem hjälpte dem? Vad gjorde de när Stina satt kvar och dokumenterade? Organisationen skapade möjligheter.

Samma dag som Stinas föreläsningen hade jag nämligen introducerat färg för några barn på min arbetsplats. Lika många barn, i samma ålder. Jag var väl förberedd. Materialet var framställt och arrangerat och jag hade tillgång till observationsschema och kamera. Jag var redo att vara den passivt aktiva medforskaren.

Jag upptäckte snabbt hur min tänkta pedagogiska roll förändrades och hur jag agerade helt annorlunda än jag önskat i den här situationen. Jag fotograferade processen men fick snart lägga ner ambitionen att skiva i observationsschemat. Jag blev mer aktiv och började att ”lägga mig i”. Jag lät processen gå snabbare än vad den hade gjort om jag lät barnen ta det i sin takt.

Bordet var täckt med spännpapper. Framför varje barn hällde jag ut gul färg. Försiktigt närmade sig det första barnet färgen med ett pekfinger. Fingret stoppades i färgen och sedan in i munnen. De andra barnen tittade på. Och härmade. Färgen undersöktes med munnarna. Smaksinnet. Fotona avslöjar att barnen har mer färg runt munnen än på händerna.

Kanske att jag skulle låtit detta bli den första upplevelsen, att smaka på färg, men jag skyndade på det hela genom att erbjuda korkar som de kunde stoppa i färgen. Korkarna stoppades också i munnen. Sedan hände det något. De närmade sig färgen med korkarna - och med sina händer. De kände, provade och utforskade. När de började tappa intresset klickade jag ut röd färg och upptäcksfärden tog ny fart.

När det första barnet ville lämna bordet var jag tvungen att följa med för att hjälpa till. Koncentrationen bröts och även de andra visade att de kände sig färdiga.

Jag önskar att jag, liksom Stina, hade kunnat sitta tyst och haft möjligheten att bara lyssna och titta. I den kontext som jag befann mig i så fungerade det inte. Som vår organisation ser ut så är det inte praktiskt genomförbart. Jag var själv med de här fyra barnen. Jag hade inte tid.

Men tankarna och reflektionerna efter vår stund i ateljén var ändå så positiva. Jag hade sett barnens reaktioner på färgen, hur de närmade sig den. Mina förberedelser av material och rum gjorde det praktiskt genomförbart.

Vi är inte organiserade för en lyssnande pedagogik, men förhållningssättet finns. Tankarna finns. Viljan finns. Hoppet finns.

Som situationen ser ut i dag, är detta tillräckligt, även om ambitionen är att skapa bättre möjlighet för pedagogisk dokumentation och mer tid till att verkligen kunna lyssna på barnen.

Iḿ good enough.

Veckobrev v. 38 - Visuell kompetens

Tankar efter föreläsningen

Visuell kompetens - visualitet och medvetande i Reggio Emilia.

Jag ställer fram en kanna med mjölk och en kanna med vatten framför ett barn. Hon är två år. Jag frågar vad hon vill ha att dricka till maten.

– Den! säger hon och tar mjölkkannan.

Det slår mig då, att det var ju precis det här som Tarja Karlsson Häikiö pratade om på sin föreläsning. Flickan hade lärt sig att se skillnaden på mjölk och vatten och kunde utifrån det bestämma vad hon ville ha att dricka. Under sitt liv kommer hon att samla på sig mängder med sinneserfarenheter; smaker, ljud, dofter, taktila och givetvis visuella. Mångsinnlighet.

Två av de sakerna som togs upp på föreläsning var att ögat/seendet är det dominerande sinnet och att lärande hör ihop med sinneserfarenheter. I läroplanen står det att

”Barnen ska få stimulans och vägledning av vuxna för att genom egen aktivitet öka sin kompetens och utveckla nya kunskaper och insikter. Detta förhållningssätt förutsätter att olika språk- och kunskapsformer och olika sätt att lära balanseras och bildar en helhet”

I mina ögon avser ”språket” i stycket ovan de språk som Loris Malaguzi beskriver i sin dikt ”Tvärtom, det är hundra som finns!”, alla de sätt som ett barn kan uttrycka sig på och kommunicera med och förstå sin omvärld. Det betyder att jag som pedagog jag ska vägleda och stimulera barnen så att de själva kan bli delaktiga i sin egen lärandeprocess och vara med och skapa sin egen kunskap.

Med detta förhållningssätt blir mitt uppdrag som pedagog och blivande ateljerista tydligt. För att utmana barns seende och utveckla deras visuella kompetens måste jag och mina kollegor skapa en mångfald av visuella upplevelser.

Vilka visuella upplevelser som vi väljer att ge barnet kommer att forma dess uppfattning av verkligheten och om sin omvärld. Detta ger oss en makt som vi måste hantera med respekt och eftertanke. Vad vill vi att barnen ska få tillgång till för visuella upplevelser på förskolan och vad har vi för syfte med dessa? Vi måste alltid fråga oss på vilket sätt detta formar barnet. I varje sekund tar barn emot olika synintryck. TV, böcker och annan media som riktas mot barn visar generellt förgivettagna normer och stereotypa könsroller. Genom att reflektera över hur vi presenterar vår pedagogiska miljö, material och dokumentation skapar vi möjligheter eller hinder.

Vi måste träna ögat och seendet på flera olika sätt. På min arbetsplats arbetar vi mycket med bilder i vår ateljé, både barnens egna bilder (målningar, ritningar/planer), men också bilder som vi söker på nätet. Dessa bilder arbetar barnen med i sitt eget skapande (imitation-reproduktion-kreativitet). Genom att vi inspirerar och utmanar barnen med frågor om bilden utmanas deras öga för detaljer, nyanser och perspektiv. Genom frågorna vi ställer till barnen kring t.ex. deras teckningar ifrågasätts deras förgivettagna världsbild. Därigenom öppnas en ny och större livsvärld vilket möjliggör för dem att tänka, handla och vara på ett annat sätt. Barnens arbete, både med sig själva och med det som de för tillfället skapar, utvecklas och berikas.