Veckobrev v. 48 Projektarbete och ateljén som pedagogisk miljö.

Jag tror att man på många förskolor ser ateljén som en plats för skapande i form av måleri,skulpterade, snickeri osv. Det traditionella målarummet. Jag har sett alltför många förskolor där man inte ens kan se att det är ett rum för skapande. Färgflaskor och material finns innanför stängda garderobsdörrar. Hur ska barnen kunna inspireras? Hur ska barnen kunna veta vilket material som finns och vad man kan göra av det?

Vi har pratat mycket under utbildningen om hur viktigt det är att barnen har tillgång till material. Att de får en materialkännedom och att de känner sig förtrogna med flera olika material.

Jag vill att ateljén ska vara en plats för nytänkande och uppfinningar. Det ska vara en rik miljö där barnen tankar och idéer kan tas tillvara. Det ska finnas plats för barnens fria skapande men också för de projekt som drivs på förskolan.

Det här bygger på att det faktiskt finns material och verktyg som barnen får och kan använda. Tänk att hela tiden behöva stoppa barnens processer för att man inte kan låta dem prova sina teser därför att man inte kan erbjuda material.

Jag vill dela med mig av ett projekt som vi hade för ett par år sedan på min förskola. Temat var vår stad Trollhättan.

Vårt syfte var att väcka intresse för teknik, matematik och konstruktion med utgångspunkt i det som finns i vår stad; vattenkraften, bil-/lokomotivindustrin, filmskapandet, våra olika brokonstruktioner mm.

Vi har pratade med barnen om Trollhättan. Vi började med att göra en brain-storming för att få reda på vad barnen redan visste om vår stad. Det visade sig att de redan hade en stor förkunskap som vi kunde bygga vidare på. Flera av barnen nämnde vårt vattenfall och slussarna. De flesta av barnen hade också någon anknytning till vår bilfabrik SAAB.

_

Inte långt från vår förskola finns det en forsande bäck som vi besökt flera gånger. Denna kom att symbolisera älven och fallen i miniatyr. Barnen byggde vattenvägar, slussar och fördämningar i bäcken. I vår ateljé byggde de båtar som vi provade flytkraften på i bäcken. Flera av båtarna sjönk eller välte. Vi bad barnen fundera på varför. Båtarna bars tillbaka till ateljén. De ställde hypoteser, analyserade, drog slutsatser och experimenterade . Nya konstruktioner gjordes. De bytte ut material, tog bort och la till nya detaljer. Tillbaka vid bäcken igen gjordes nya provturer.

Vi byggde också om vår ateljé till en bilfabrik och bilsalong. Vi tittade på en film om SAABs biltillverkning. Barnen konstruerade först olika egna bilmodeller, för att slutligen enas om en modell som de byggde upp tillsammans. Det blev livliga diskussioner om vad som skall finnas på en bil och vem som gör vad, hur många måste man vara för att bygga en bil?

Barnen konstruerade de olika delarna på bilen. Några ensamma, några i grupp. Det skapades bildörrar, säten, vindrutetorkare. Vi använde datorer och tittade på riktiga bildelar. Hur ser egentligen baklamporna ut? Varför har de olika färger?

Det utvecklades till spännande projekt som kunde utvecklas och växa tack vare vår ateljé och de möjligheter som finns där i form av material, verktyg och inte minst i pedagogernas förhållningssätt.

Veckobrev v.47 Respektera barnens tid och rum

-->

I torsdag fick vi sitta i våra studiegrupper för att diskutera hur vi arbetar med små barn och skapande. Vi skulle diskutera farhågor och förhållningssätt.
 

Som RE-inspirerad pedagog är ju förhållningssättet till de estetiska lärprocesserna ett av de viktigaste värdena. Ögat ser, handen gör, hjärnan föder nya tankar... Man lär och utvecklas i skapandet. Man pratar om förhållningsättet när vi erbjuder barn material och tekniker. Hur vi kan inspirera, utmana. Man pratar om förhållningssätt till lärande och om sin barnsyn.
 

En tanke som dök upp på diskussionen kändes särskit aktuell då det nyligen diskuterats på min egen arbetsplats. Det handlar om att man inte bara måste respektera barnens skapandeprocesser och lekar i sig utan också den fysiska miljön och sammanhanget de befinner sig i. Som vuxen måste man respektera barnens tid och rum och inte klampa in. Ibland får vi påminna varandra om att förskolan är barnens och vi finns där för att skapa en rik, kreativ och lustfylld verksamhet tillsammans med dem.
 

Vi har precis gjort en stor omorganisation på min arbetsplats. Sedan vi organiserat om har barngruppen nu färre pedagogiska rum att välja på. Ytorna är mer begränsade. Det är färre kompisar att välja att leka med. På min avdelning har vi pratat om hur vi som personal ska göra för att vi vid så få tillfällen som möjligt ska avbryta eller störa barnens aktiviteter och processer.
 

Ett sätt som vi har tänkt på är att inte använda barnens utrymmen som transportsträcka. Varje gång vi ska ta oss igenom huset passerar vi förbi eller genom barnens lekar. Man ska ta sig från en avdelning till en annan, gå till personalrummet eller kontoret. På vägen möter man någon kollega som man byter några ord med. Hela dagarna transporterar vi oss genom huset. Vi pratar utan att ens tänka på att vi gör det eller vad vi säger.
 

Det finns saker som man som pedagog måste göra för att få en fungerande verksamhet. Jag är medveten om de få tillfällen som man har tillfälle att reflektera och prata med sina kollegor och att man ibland måste få göra detta även på barntid. Men man kan göra det på olika sätt. Jag menar att vi måste tänka på att det vi gör distraherar och kan störa barnens fokus och närvaro.

Vi måste reflektera och tänka kring hur vi kan undvika dessa situationer. Hur gör vi när vi rör oss i huset? Stressar vi med snabba kliv eller smyger vi ljudlöst? Kan vi göra oss ”osynliga”? Vad säger vi? Hur pratar vi och måste vi prata med varandra just där och då?
 

En annan kursare påpekade att man också måste tänka på hur man pratar med sina kollegor inför barngruppen och vad man säger. Att klaga över att man är trött och har huvudvärk skapar inga positiva energier i rummet. Var sak har sin tid och plats.

Vi måste respektera barnens rum och tid. Det är ju egentligen så enkelt. Det kostar inte så mycket...