Skapande för barn i konstmuseernas ateljéer

Som tillägg till det tidigare inlägget om hur konst kan inspirera arbetet i ateljén måste jag nämna att jag själv har ett stort konstintresse. Jag ÄLSKAR att gå på konstmuseum. Jag måste ha gott om tid och jag vill helst gå själv. När jag är klar med samlingarna måste jag ha tid över till butikerna.En mix av design och konst.

Vid flera tillfällen har jag och min dotter Hanna deltagit i kurser som anordnats på olika konstmuseer. Tillsammans med sitt barn har man fått inspiration då man guidats runt bland konstverken tillsammans med konstpedagoger. Det har varit lärorikt att lyssna på deras samtal om tekniker, färgval och motiv. Samtal som främst riktats till barnen. Ögat tränas att urskilja detaljer och speciella drag hos de olika konstnärerna. Visuell kompetens.

Första gången som jag och Hanna  deltog i en kurs var på Moderna Museet i Stockholm. En konstpedagog berättade för oss om Karin Mamma Anderssons målningar. Därefter var vi i flera timmar i deras underbara ateljé. Inspirerade.

http://www.modernamuseet.se/sv/Stockholm/Familj/Kurser-i-Verkstan/

Därefter deltog vi i en tredagars akvarellkurs på Nordiska akvarellmuseet. Där fick vi bland annat lära oss grunderna akvarellmåleri och att använda grundfärgerna som grund för att måla upp en hel palett av vackra färger. 

Vi har också valt att gå på en inspirationskurs i akvarellmåleri tillsammans med vårt arbetslag, även denna på Nordiska akvarellmuseet. En rolig dag, mycket skratt och fantastiskt gruppstärkande.

 http://www.akvarellmuseet.se/kulturvast_templates/Kultur_ArticlePage.aspx?id=47328

Jag kan varmt rekommendera er att låta er inspireras på någon av alla våra konstmuseers kurser och utbildningar - och gärna tillsammans med barn...

Veckobrev v. 43 - Hur kan konst inspirera arbetet i ateljén?

Jag har alltid låtit konsten  vara närvarande och finnas tillgänglig i vår ateljé. Vi har flera konstböcker som barnen kan bläddra i. Där kan de hitta både äldre verk blandat med moderna.
                               

Konsten kan användas på flera olika sätt. Både som inspiration till skapande men ibland också som en källa till samtal eller bara som en upplevelse i sig själv. Konst kan väcka så många olika känslor beroende på betraktaren. 

 Jag tänkte dela med mig av några tillfällen där konsten inspirerat barnens skapande i vår ateljé. 

I en av våra konstböcker finns det en målning av Yves Klein. Den är målad i hans karakteristiska blå nyans. Den är bara blå. Bildtexten beskriver hur den blå färgen symboliserar oändligheten.

                    

Detta blev början till en lång diskussion om vad oändlighet är. Hur kan man förstå det? Hur är något oändligt? O-ändligt... Barnet hade många tankar. När vi var klara plockade hon fram blå färg och blandade till samma nyans som på bilden och målade sin egen oändlighet.

Ett annat exempel är när ett barn såg en bild av Karl den XII likfärd. Barnet förstod att personen som bars på bår inte levde längre. Han är död. Det som hon funderade mest över var kudden som någon lagt under hans huvud.

                                Hon sa att någon varit snäll som gjort det så mjukt för honom. Empati. Hon hittade också på en egen historia om personerna som stod vid sidan av liktåget, en liten pojke och en man som varit och jagat. Målningen väckte många funderingar och tankar. 

I ett projekt om vår stad Trollhättan funderade på hur vi kunde använda oss av konst som inspiration. Vi kom på att vår stad har flera större konstverk i granit, som ingår i en utställning som heter "Kraften i stenen". I strömmen står det en stor fot uthuggen i sten. Utanför badhuset kan man bland annat se en enorm tron resa sig och på vårt torg finns det en fantastisk fontän.Vid Trollhättefallet finns det enjättestors skulptur av Strömkarlen.                                                

 

Vi hade bestämt att de skulle få arbeta med skulpturerna på flera olika sätt. Ett var att prata om de olika konstverken; Vems var foten? Varför stod tronen på parkeringen utanför deras simskola? Vem var egentligen Strömkarlen och varför var han i fallet?

Fantasin flödade och vi fick höra många fantastiska historier från barnen. Därefter fick de reproducera granitverken på olika sätt, dels tvådimensionellt i kol och tredimensionellt i lera.

Veckobrev v. 42 - GRAFFITI

-->

Jag hade tyvärr inte möjlighet att vara med på studiebesöket vid Röda Sten förra veckan. Fredric Gunve skrev i ett mail att besöket skulle handla om hur man kan förhålla sig till staden och graffiti som en utställning. Jag kände att det hade varit intressant att vara med. Jag hade ingen egentlig tanke eller uppfattning om graffiti som konstform.

Nu har jag precis spenderat en helg i Stockholm. På en resa genom Stockholms tunnelbanesystem fick jag en kanske liknande upplevelse som den jag kunde ha fått vid Röda Sten. Överallt kunde man se graffiti, på tunnelbanevagnar, på byggnader, i tunnlarna... Vackra, färgstarka målningar med olika budskap. Texter som blandades med bilder och tags. 

I mångas ögon är graffiti skadegörelse och vandalism, medan det inom den kulturen är ett sätt att kommunicera. Det är ett sätt att uttrycka sig på, precis som det är för andra konstnärer, musiker eller författare. Ett språk ibland många andra. Att det oftast sker under olagliga former är ju en del av budskapet och ett sätt att väcka känslor och att få uppmärksamhet. 

För mig är innehållet i graffitimålningarna koder eller skiffer och jag har svårt att tolka budskapet. Men för rätt mottagare och för sändaren skapas mening. 

Trots att jag står utanför kulturen kan jag ändå se den konstnärliga talangen som ofta ligger bakom målningarna. Självklart är det liksom inom andra konstformer de som är mer eller mer seriösa och ambitiösa i sitt arbete. Flera av de målningarna som jag såg var väldigt detaljrika och professionellt utförda. 

Man väljer med vilka ögon man betraktar konst...

Veckobrev v. 41 - Samtal om ateljeristans roll och uppgift

-->

I dag har jag haft besök på min arbetsplats av min studiegrupp. Utrustade med kameror och fulla av nyfikenhet lotsade jag runt dem på Förskolan Solstrålen.

Vi har under de år jag arbetat där tagit emot flera studiebesök. Jag tycker att det är bra att få sätta ord på vår verksamhet och det som vi gör. Jag har alltid varit stolt över vårt arbete. Det har varit inspirerande och utvecklande. Det här var första gången som jag visade upp den för besökare som hade RE-glasögon på.

Kommentarerna och tankarna som mina studiekollegor delgav mig liknade inte de som jag har fått höra tidigare. De kommenterade inte att vi hade mycket material framme som barnen fritt kan använda eller att limpistolen var placerad farligt lågt – i barnens höjd, vilket flera av våra andra besökare gjort. De tittade på vår dokumentation och hur den var placerad. Hur har ni tänkt här? Ni har höga bord... vad är syftet med det? Frågor som tvingar mig att tänka till, värdera och omvärdera mina egna tankar och vår verksamhet. Vad gör vi och varför? Vem gör vad och varför? Var görs det och varför där? Hur görs det och varför så?

Det är så skönt att bli bekräftad i sin tanke och att kunna diskutera vår verksamhet med pedagoger som delar förhållningssätt och som ”pratar samma språk”.

Som vanligt när vi träffas så har vi så mycket att prata om. Man törstar efter reflektion.

Vi pratade om ateljeristans roll i en skolvärld som är påverkad av neddragningar och besparingar. Möjligheten att man skulle få en tjänst som ateljerista känns i nuläget rätt långt borta. Man får verka i den kontext som man befinner sig i. Därför måste min utgångspunkt vara att skapa plats för min nya kompetens inom ramarna för den verksamhet jag befinner mig i i idag.

Ateljeristans roll är ju både att arbeta mot barngruppen men också för att handleda arbetslaget. För mig är det, i detta läge, mötet med barnen som jag kommer att fokusera på. Jag hoppas att detta arbete kommer att inspirera mina kollegor och att min kompetens på så sätt även kommer dem till godo. Att arbeta reggioinspirerat är inte helt lätt i ett arbetslag som "spretar" lite. Man har olika tankar om vad det innebär. Åsikter krockar och det kan vara svårt att gå vidare.

Efter en föreläsning som jag var på med Malin Kjellander i Stockholm frågade jag henne om hennes tankar om denna ”spretighet”. Hon svarade mig att det viktigaste var att man simmar i ungefär samma vatten, att det finns ett grundläggande förhållningssätt och en gemensam pedagogisk tanke. Jag tänker att en av mina uppgifter som ateljerista kommer vara att hålla kvar oss i samma vattendrag. I nuläget gör jag detta genom att inspirera mina kollegor genom mina reflektioner, att göra dem uppmärksamma på artiklar och litteratur och genom att delge dem tankar från föreläsningar som jag valt att gå på. Ibland känner jag mig lite för på, och vet inte alltid om min ambition uppskattas.

Jag är stolt över den verksamhet som sker i vår ateljé. Den är fylld av ”Möjligheternas material” som barnen har tillgång till. Jag kunde stolt konstatera att det endast var ett material på materialöversikten som vi inte hade, silkesfärg. Jag fick istället lägga till material bla. betong, vilket är ett spännande material att erbjuda barnen. Det finns redskap tillgängligt som barnen kan använda och det används flera olika tekniker. På förskolan ser vi spår efter barnens arbete; ull, lera, gips, betong, papier maché, ståltråd mm. Föräldrarna tänker till en extra gång innan de åker till återvinningscentralen med sina gamla prylar. De frågar oss om vi vill ha det först. Det är en rolig tanke att deras gamla ”skräp” kommer hem igen i en ny, raffinerad form. Återvinning av högsta kvalitet.

En viktig uppgift blir också att utveckla vårt processinriktade arbete och våra tankar om den pedagogiska dokumentationen vilket jag ser fram emot att få mer av i kommande föreläsningar.