Egen skapande uppgift

-->

På min arbetsplats har ateljén alltid haft en central plats. Den skapande verksamheten är viktig. Materialet som vi erbjuder skapar skapande möjligheter. Barnen har tillgång till många olika material, ett helt register som Stina Braxell uttryckte det.

Vi har precis i dagarna organiserat om hela vår verksamhet. Vi har skapat nya avdelningar och nya arbetslag. När vi satt ner och diskuterade den pedagogiska miljön tog vi hänsyn både till den synliga och osynliga miljön. Lika viktigt som att bestämma vilka rum och vilket material vi vill erbjuda, är det att diskutera vårt förhållningssätt och våra roller som pedagoger. Organisationen styr!

Jag har fram tills nu arbetat på en småbarnsavdelning. Nu har jag lämnat den skapande verksamheten som vi har haft där. De första mötena med material. Undersökandet, nyfikenheten, förundran och klottrandet.

Nu har jag börjat arbeta med våra största barn. När jag kom in i ateljén i dag var det full aktivitet. Jag hade nästan glömt känslan. Några barn blandade färger och målade vid våra stafflin. Andra limmade ihop träbitar från ett gammalt parkettgolv med limpistolerna medan någon hade kommit över en stor burk med blått glitter.

En pojke kom fram och bad mig om hjälp. Han skulle göra ett träd. Jag frågade vilket material han hade tänkt att arbeta med. Ull, sa han, så jag behöver såpa och en plastpåse så att jag kan tova. Min kollega Emma berättade att han gjort ett annat träd tidigare. På det trädet hade han gjort rötter av pinnar som han rullat in i lera. Kronan på det trädet var av tovat ull.

Jag undrar om jag kommer att få plocka fram leran i morgon...

UPPGIFTEN

Materialöversikten som Stina Braxell gav oss är ett bra sätt att dokumentera det material man har. Den gör också att man lätt kan upptäcka vilka material som används mest och vilka som man kanske behöver erbjuda oftare. Ju fler material man har och ju fler tekniker som barnen blir förtrogna med ju fler språk får de att uttrycka sig på.

Vår uppgift var att prova på och bli förtrogna med material som vi inte arbetat med så mycket tidigare och att skaffa oss fler erfarenheter av olika material.

Eftersom jag fram till nu har arbetat på en småbarnsavdelning valde jag att prova på tekniker och material som det lilla barnet klarar av och som skapar sinnliga upplevelser och erfarenheter. De flesta materialen har jag använt tidigare men kanske inte på samma sätt. Jag ville få samma upplevelse som barnen. Att verkligen använda mina sinnen och låta mig förundras.

Jag valde att skapa ensam. För mig är skapande vila och ett lugn. Jag kan koppla bort andra tankar. Några joggar, jag skapar.

Jag har provat på flera olika tekniker och material men väljer att presentera följande...

Det första materialet jag provade var pulverfärg. Jag blötte ner ett stort växtpapper och lät färgpulvret få liv i vattnet. Det virvlade runt på pappret och skapade fantastiska mönster. Jag fyllde en liten plastburk som det varit glitter i med pulver. Det blev då lättare att hantera,framförallt med tanke på att våra yngsta barn skulle få prova på själva. Känslan och resultatet blev väldigt effektfullt och lekfullt.

Att måla vått i vått har alltid fascinerat mig. Jag har målat mycket i akvarell och har då sett hur vattnet i sig blir ett spännande komplement till färgen. Vattnet blir viktigt i sig självt.

I den andra aktiviteten blev jag inspirerad av ett stort Marimekkotyg som jag spännt upp som en tavla. Tyget "Juhannustaika" , som är designat av Aino-Maija Metsola, ser ut som en akvarellmålning i starka färger som flyter in i varandra. Tyget gör mig glad. 

Jag blötte ner vit lakansväv och sträckte ut det på ett bord. Jag hade förberett med temperablock i samma nyanser som på Marimekkotyget och penslar i olika storlekar. Återigen blev det en effektfull upplevelse när färgen fick liv i tyget. Jag inspirerades av mönstret. 

När jag målat klart på tyget lyfte jag upp det från bordet. Kvar fanns ett avtryck av vatten och färg.Förgänglig. Jag fångade upp den genom att trycka ett växtpapper mot bordet. Det blev en helt ny bild, som en skugga av nyanser från den första målningen.

Till sist ville jag bara få känna känslan av att stoppa händerna i ljummet tapetklister. Jag hade inte för avsikt att skapa något annat än en sinnlig upplevelse. Jag kom att tänka på ett citat ur Elisabeth Skoglunds bok ”Lusten att skapa”:

"Tapetklister, glider sensuellt. Gärna ljummet och skönt, kanske blanda med färg. Åka kana i. Att klibba händerna i. Klafs, smafs, slira i väg..."

Precis så var det!

Veckobrev v. 45 – 46 ”Reflektionstiden är barnens tid”

-->

Eftersom jag inte hade någon möjlighet att vara med på förra veckans föreläsning om projektarbete i Reggio Emilia, tänker jag att jag slår i hop mina reflektioner från dels Mia Anderssons föreläsning om pedagogisk dokumentation och mina egna erfarenheter om att jobba med projekt. 

På min förskola har vi försökt att utveckla vårt arbete med den pedagogiska dokumentationen. Vi har läst litteratur och reflekterat tillsammans i arbetslaget. Vi har diskuterat och försökt att komma fram till en metod som fungerat för oss.... men det har inte fungerat och vi har inte kommit vidare.

Många frågor har väckts...

• Vad ska vi dokumentera?
• Varför ska vi dokumentera?
• För vem ska vi dokumentera?
• Hur ska vi dokumentera?
• Hur ska vi hinna dokumentera?
• Vad ska vi göra med dokumentationen?

Vi har varit ett stort, lite spretigt arbetslag som försökt att bena i dessa frågor. Med spretigt menar jag att våra pedagogiska förhållningssätt skiljer sig åt och att det ibland uppstått situationer då vi har haft skilda sätt att hantera och bemöta dessa på.

Vi har varit ålagda att arbeta med dokumentation på fler sätt än det sätt vi har önskat , bla. portfolio, TRAS och nu också digital dokumentation. Dokumentationen har således fokuserat mer på individens lärande istället för på gruppens lärprocess. Någon tid att reflektera över och låta dokumentationen bli ett underlag för att utveckla vår verksamhet har inte funnits. Dokumentationen har mest använts för att visa upp vår verksamhet. Det har varit svårt att få planeringstiden att räcka till.

Nu har vi fått till oss att planeringstiden ska kallas reflektionstid. Vad betyder egentligen det?

När Mia Andersson sa att reflektionstiden är barnens tid så tänkte jag: Ja! Så ska det ju vara. Så måste vi tänka. Den tiden ska bara användas till att reflektera tillsammans med mina kollegor men också tillsammans med barnen. Man måste ge tillbaka dokumentationen till barnen. Barnen ska utveckla projektet vidare. ”Barnen driver projekten om man låter dem involveras”. Man måste våga göra kullerbyttan och våga följa barnens frågor och tankar även om man inte vet vart det tar vägen. Reflektionstid... Tid att reflektera! Tid att prioritera...

Att vår pedagogiska dokumentation inte har fungerat har lett till att det har varit svårt att arbeta med projekt som utgår från barnen. Vi har arbetat med mer eller mindre lyckade gemensamma teman på vår förskola. Vårt största misstag tror jag har varit att vi  har haft fel ingång i projekten. Vi har valt att utgå från målet i stället för syftet. Malin Kjellander sa på en föreläsning att när man väljer ett projekt måste man formulera en bärande idé, ett syfte. Den ska sedan fungera som en rikting och kompass under projektets gång.

Mia Andersson menade att vi pedagoger ofta har för bråttom och vill vidare i processen. I detta känner jag igen mig väldigt väl. Man vill hinna med så mycket att man inte märker att man förlorat barnens uppmärksamhet,nyfikenhet, intresse och delaktighet på vägen – och projektet har dött... Varför har man så bråttom? Stanna upp. Lyssna. Var medupptäckare. Se hur barnens ansikten ser ut!

Veckobrev v. 44 - Kompetenta medmänniskor

-->

Under föreläsningen med Tarja Karlsson Häikiö berättade hon att de värden som man lyfter i förskolan, genomsyrar hela samhället i provinserna kring Reggio Emilia – Reggio Emilias värdegrund. Man har en barnsyn, människosyn och en kunskapssyn som bygger på demokrati. Ett samhälle i dialog. Det sker en ständig kommunikation mellan barn, föräldrar, samhälle, kollegor... Grannarna ställer upp för varandra. Man är medmänniskor.

Det svenska samhället ser oftast annorlunda ut. Generellt är bilden av oss svenskar att vi inte vill kommunicera eller diskutera med varandra. Vi håller oss på vår kant. Vi undviker gärna konflikter och kallas för ett ”konsensusfolk”.

På föreläsningen diskuterades vad vi vill att barnen ska ha med sig när de slutar förskolan. Vill vi ha barn som inte vågar tro på eller uttrycka sin egen tanke och som inte har tillit till sin egen förmåga (eftersom de aldrig har fått möjligheten att utmana sig själv) ? Eller vill vi ha barn som kommunicerar och som är innovativa, kompetenta medborgare?

Enligt vårt uppdrag och våra styrdokument finns det inget val. Det står tydligt dokumenterat vad barnen i förskolan har rätt till och vilken verksamhet som vi är skyldiga att erbjuda.

För att ha en bild av vilka barn vi vill ska lämna oss menar jag kräver att man också måste reflektera kring vilka barn som vi möter på förskolan. Vad tänker vi om barnen som börjar hos oss? Möter vi barn som vi tror att vi måste lära ut saker till som måste aktiveras ? Eller möter vi barn som är medskapare av sin egen kunskap och som vill och har lust att lära - barn som gör sig själva delaktiga- kompetenta barn.

För att kunna göra tiden på förskolan meningsfull och för att skapa förutsättningar för våra barn så att de kan bli kompetenta medmänniskor måste vi reflektera kring vår roll som pedagoger och kring vår egen praktiska teori.

• Man måste göra ett ideologiskt ställningstagande – detta avgör vad man riktar blicken mot.
• Man måste göra ett teoretiskt ställningstagande och reflektera kring hur man praktiserar detta. Om man exempelvis delar Vygotskijs socialkulturella syn på lärande bör man erbjuda en verksamhet där barn får möjlighet att göra tillsammans, visa varandra och att lära av varandra.

Vad händer när förskolebarnen lämnar vår verksamhet och börjar i skolan? Tyvärr har jag upplevt att flera av de värden som vi tycker är viktiga inte har någon plats i skolan. Våra barn uppfattas som lite besvärliga. Man uppskattar inte egna tankar och viljor. Verksamheten ser annorlunda ut. Förutsättningarna skiljer sig åt.

För att använda Loris Malaguzzis ord...

/.../ Ett barn har hundra språk
(och därtill hundra hundra hundra)
men berövas nittionio.
Skolan och kulturen
skiljer huvudet från kroppen.

Man ber barn;
att tänka utan händer
att handla utan huvud
att lyssna men inte tala
att begripa utan glädjen i
att hänföras och överraskas
annat än till påsk och jul.

Man ber dem:
att bara upptäcka
den värld som redan finns och
av alla hundra
berövar man dem nittionio

Man säger dem:
att leken och arbetet
det verkliga och det inbillade
vetenskapen och fantasin
himlen och jorden
förnuftet och drömmarna
är företeelser
som inte hänger ihop /.../

Jag har svårt att förstå!

Enligt Tarja Karlsson Häikiö är det på precis samma sätt i Reggio Emilia. Det kreativa och skapande arbetet som sker i förskolorna i Reggio Emilia fortsätter inte när barnen börjar skolan. Skolan i Reggio Emilia fungerar som vår skola.

Varför?

Jag vet att jag generaliserar.

Jag vet att det finns många goda exempel på skolor som har som mål att utbilda kompetenta medmänniskor och som inte skiljer huvud från kropp. Jag vill lyfta fram min dotters skola, Fridaskolan i Trollhättan, där man har som målsättning att utbilda tågluffare - inte charterresenärer... 

Läs gärna artikeln i Pedagogiska Magasinet...

http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2012/09/17/har-utbildas-framtidens-tagluffare

Finkonst och fulkonst?

När jag skrivit inläggen om graffiti och om hur konst kan inspirera till skapande kom jag att tänka på vem som bestämmer vad som är konst eller inte...

Tunnelbanan i Stockholm är full med graffiti men också av konstverk av erkända konstnärer, bl a Siri Derkert som har gjort ovanstående verk på Östermalms T-bane station.

Vem bestämmer att Siri Derkerts konst ska få pryda väggarna medan graffitin måste tvättas bort?

Vem får påverka det offentliga rummet?

Finkultur och fulkultur.
Finkonst och fulkonst.

Bara en tanke...

Ps. Jag älskar Siris tunnelbanekonst!