Veckobrev v. 45 – 46 ”Reflektionstiden är barnens tid”

-->

Eftersom jag inte hade någon möjlighet att vara med på förra veckans föreläsning om projektarbete i Reggio Emilia, tänker jag att jag slår i hop mina reflektioner från dels Mia Anderssons föreläsning om pedagogisk dokumentation och mina egna erfarenheter om att jobba med projekt. 

På min förskola har vi försökt att utveckla vårt arbete med den pedagogiska dokumentationen. Vi har läst litteratur och reflekterat tillsammans i arbetslaget. Vi har diskuterat och försökt att komma fram till en metod som fungerat för oss.... men det har inte fungerat och vi har inte kommit vidare.

Många frågor har väckts...

• Vad ska vi dokumentera?
• Varför ska vi dokumentera?
• För vem ska vi dokumentera?
• Hur ska vi dokumentera?
• Hur ska vi hinna dokumentera?
• Vad ska vi göra med dokumentationen?

Vi har varit ett stort, lite spretigt arbetslag som försökt att bena i dessa frågor. Med spretigt menar jag att våra pedagogiska förhållningssätt skiljer sig åt och att det ibland uppstått situationer då vi har haft skilda sätt att hantera och bemöta dessa på.

Vi har varit ålagda att arbeta med dokumentation på fler sätt än det sätt vi har önskat , bla. portfolio, TRAS och nu också digital dokumentation. Dokumentationen har således fokuserat mer på individens lärande istället för på gruppens lärprocess. Någon tid att reflektera över och låta dokumentationen bli ett underlag för att utveckla vår verksamhet har inte funnits. Dokumentationen har mest använts för att visa upp vår verksamhet. Det har varit svårt att få planeringstiden att räcka till.

Nu har vi fått till oss att planeringstiden ska kallas reflektionstid. Vad betyder egentligen det?

När Mia Andersson sa att reflektionstiden är barnens tid så tänkte jag: Ja! Så ska det ju vara. Så måste vi tänka. Den tiden ska bara användas till att reflektera tillsammans med mina kollegor men också tillsammans med barnen. Man måste ge tillbaka dokumentationen till barnen. Barnen ska utveckla projektet vidare. ”Barnen driver projekten om man låter dem involveras”. Man måste våga göra kullerbyttan och våga följa barnens frågor och tankar även om man inte vet vart det tar vägen. Reflektionstid... Tid att reflektera! Tid att prioritera...

Att vår pedagogiska dokumentation inte har fungerat har lett till att det har varit svårt att arbeta med projekt som utgår från barnen. Vi har arbetat med mer eller mindre lyckade gemensamma teman på vår förskola. Vårt största misstag tror jag har varit att vi  har haft fel ingång i projekten. Vi har valt att utgå från målet i stället för syftet. Malin Kjellander sa på en föreläsning att när man väljer ett projekt måste man formulera en bärande idé, ett syfte. Den ska sedan fungera som en rikting och kompass under projektets gång.

Mia Andersson menade att vi pedagoger ofta har för bråttom och vill vidare i processen. I detta känner jag igen mig väldigt väl. Man vill hinna med så mycket att man inte märker att man förlorat barnens uppmärksamhet,nyfikenhet, intresse och delaktighet på vägen – och projektet har dött... Varför har man så bråttom? Stanna upp. Lyssna. Var medupptäckare. Se hur barnens ansikten ser ut!