Veckobrev v. 41 - Samtal om ateljeristans roll och uppgift

-->

I dag har jag haft besök på min arbetsplats av min studiegrupp. Utrustade med kameror och fulla av nyfikenhet lotsade jag runt dem på Förskolan Solstrålen.

Vi har under de år jag arbetat där tagit emot flera studiebesök. Jag tycker att det är bra att få sätta ord på vår verksamhet och det som vi gör. Jag har alltid varit stolt över vårt arbete. Det har varit inspirerande och utvecklande. Det här var första gången som jag visade upp den för besökare som hade RE-glasögon på.

Kommentarerna och tankarna som mina studiekollegor delgav mig liknade inte de som jag har fått höra tidigare. De kommenterade inte att vi hade mycket material framme som barnen fritt kan använda eller att limpistolen var placerad farligt lågt – i barnens höjd, vilket flera av våra andra besökare gjort. De tittade på vår dokumentation och hur den var placerad. Hur har ni tänkt här? Ni har höga bord... vad är syftet med det? Frågor som tvingar mig att tänka till, värdera och omvärdera mina egna tankar och vår verksamhet. Vad gör vi och varför? Vem gör vad och varför? Var görs det och varför där? Hur görs det och varför så?

Det är så skönt att bli bekräftad i sin tanke och att kunna diskutera vår verksamhet med pedagoger som delar förhållningssätt och som ”pratar samma språk”.

Som vanligt när vi träffas så har vi så mycket att prata om. Man törstar efter reflektion.

Vi pratade om ateljeristans roll i en skolvärld som är påverkad av neddragningar och besparingar. Möjligheten att man skulle få en tjänst som ateljerista känns i nuläget rätt långt borta. Man får verka i den kontext som man befinner sig i. Därför måste min utgångspunkt vara att skapa plats för min nya kompetens inom ramarna för den verksamhet jag befinner mig i i idag.

Ateljeristans roll är ju både att arbeta mot barngruppen men också för att handleda arbetslaget. För mig är det, i detta läge, mötet med barnen som jag kommer att fokusera på. Jag hoppas att detta arbete kommer att inspirera mina kollegor och att min kompetens på så sätt även kommer dem till godo. Att arbeta reggioinspirerat är inte helt lätt i ett arbetslag som "spretar" lite. Man har olika tankar om vad det innebär. Åsikter krockar och det kan vara svårt att gå vidare.

Efter en föreläsning som jag var på med Malin Kjellander i Stockholm frågade jag henne om hennes tankar om denna ”spretighet”. Hon svarade mig att det viktigaste var att man simmar i ungefär samma vatten, att det finns ett grundläggande förhållningssätt och en gemensam pedagogisk tanke. Jag tänker att en av mina uppgifter som ateljerista kommer vara att hålla kvar oss i samma vattendrag. I nuläget gör jag detta genom att inspirera mina kollegor genom mina reflektioner, att göra dem uppmärksamma på artiklar och litteratur och genom att delge dem tankar från föreläsningar som jag valt att gå på. Ibland känner jag mig lite för på, och vet inte alltid om min ambition uppskattas.

Jag är stolt över den verksamhet som sker i vår ateljé. Den är fylld av ”Möjligheternas material” som barnen har tillgång till. Jag kunde stolt konstatera att det endast var ett material på materialöversikten som vi inte hade, silkesfärg. Jag fick istället lägga till material bla. betong, vilket är ett spännande material att erbjuda barnen. Det finns redskap tillgängligt som barnen kan använda och det används flera olika tekniker. På förskolan ser vi spår efter barnens arbete; ull, lera, gips, betong, papier maché, ståltråd mm. Föräldrarna tänker till en extra gång innan de åker till återvinningscentralen med sina gamla prylar. De frågar oss om vi vill ha det först. Det är en rolig tanke att deras gamla ”skräp” kommer hem igen i en ny, raffinerad form. Återvinning av högsta kvalitet.

En viktig uppgift blir också att utveckla vårt processinriktade arbete och våra tankar om den pedagogiska dokumentationen vilket jag ser fram emot att få mer av i kommande föreläsningar.