I torsdag fick vi sitta i våra studiegrupper för att diskutera hur vi arbetar med små barn och skapande. Vi skulle diskutera farhågor och förhållningssätt.
Som RE-inspirerad pedagog är ju förhållningssättet till de estetiska lärprocesserna ett av de viktigaste värdena. Ögat ser, handen gör, hjärnan föder nya tankar... Man lär och utvecklas i skapandet. Man pratar om förhållningsättet när vi erbjuder barn material och tekniker. Hur vi kan inspirera, utmana. Man pratar om förhållningssätt till lärande och om sin barnsyn.
En tanke som dök upp på diskussionen kändes särskit aktuell då det nyligen diskuterats på min egen arbetsplats. Det handlar om att man inte bara måste respektera barnens skapandeprocesser och lekar i sig utan också den fysiska miljön och sammanhanget de befinner sig i. Som vuxen måste man respektera barnens tid och rum och inte klampa in. Ibland får vi påminna varandra om att förskolan är barnens och vi finns där för att skapa en rik, kreativ och lustfylld verksamhet tillsammans med dem.
Vi har precis gjort en stor omorganisation på min arbetsplats. Sedan vi organiserat om har barngruppen nu färre pedagogiska rum att välja på. Ytorna är mer begränsade. Det är färre kompisar att välja att leka med. På min avdelning har vi pratat om hur vi som personal ska göra för att vi vid så få tillfällen som möjligt ska avbryta eller störa barnens aktiviteter och processer.
Ett sätt som vi har tänkt på är att inte använda barnens utrymmen som transportsträcka. Varje gång vi ska ta oss igenom huset passerar vi förbi eller genom barnens lekar. Man ska ta sig från en avdelning till en annan, gå till personalrummet eller kontoret. På vägen möter man någon kollega som man byter några ord med. Hela dagarna transporterar vi oss genom huset. Vi pratar utan att ens tänka på att vi gör det eller vad vi säger.
Det finns saker som man som pedagog måste göra för att få en fungerande verksamhet. Jag är medveten om de få tillfällen som man har tillfälle att reflektera och prata med sina kollegor och att man ibland måste få göra detta även på barntid. Men man kan göra det på olika sätt. Jag menar att vi måste tänka på att det vi gör distraherar och kan störa barnens fokus och närvaro.
Vi måste reflektera och tänka kring hur vi kan undvika dessa situationer. Hur gör vi när vi rör oss i huset? Stressar vi med snabba kliv eller smyger vi ljudlöst? Kan vi göra oss ”osynliga”? Vad säger vi? Hur pratar vi och måste vi prata med varandra just där och då?
En annan kursare påpekade att man också måste tänka på hur man pratar med sina kollegor inför barngruppen och vad man säger. Att klaga över att man är trött och har huvudvärk skapar inga positiva energier i rummet. Var sak har sin tid och plats.
Vi måste respektera barnens rum och tid. Det är ju egentligen så enkelt. Det kostar inte så mycket...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar