Eget skapande projekt: Tredimensionellt transfigurativt skapande

Lampan ”Det lekande ljuset”

Uppgiften som vi fick av Stina Braxell var att nyskapa i tredimensionella material. Återvinningsmaterial skulle få nytt liv i en ny form. När jag förstod att det var jag och inte barnen på förskolan som skulle skapa låste det sig ganska snabbt för mig. En prestationsångest dök upp och funderingar på VAD jag skulle skapa.

Det här skapandeprojektet startade med en upptäcktsfärd i skåp och gömmor. Jag hittade bl.a. en gammal sockel till en lampa...

Inspirerad av vår workshop om ljus och reflektioner fick jag en tanke om att arbeta vidare på detta tema. Jag letade efter material som på olika sätt reflekterade ljus, min dotters gamla discokula och en låda full med gamla cd-skivor som blivit bortglömda till förmån för spotifys digitala massutbud av musik samt gamla julgranskulor. Jag hittade också några prismor från en gammal lampa. Jag bestämde mig för att göra en lampa som på olika sätt skulle kunna reflektera ljuset och skapa nya intryck av rummet. Min tanke var att den inte bara skulle fungera som en ljuskälla utan också skapa ljusfenomen i rummet.

Jag togs över av min idé och inser så här i efterhand att mitt material i sig kanske inte är så tredimensionellt. Men min lampa blev flerdimensionell.

 

 

 

 

 

Jag ville inte täcka för hålen i skivorna utan låta ljuset släppas igenom för att också skapa en reflektion uppåt. För att ytterligare se om ljuset kunde reflekteras mot taket valde jag att limma ihop cd-skivorna med den silvriga sidan utåt.

 

 

 

Jag ville ha en enhetlig färg och det föll sig naturligt att det mesta av materialet gick åt det silvriga hållet. Jag ville använda olika material att fästa prismorna och julgranskulorna på olika sätt, för att få olika rörelser i modellen. Till vissa kulor använde jag en tjock böjbar metalltråd. Jag valde att forma den som en spiral för att se hur skuggorna skulle se ut. För de mindre kulorna använde jag en tunnare ståltråd som även den formades som en spiral. Till prismorna och de glittriga flirtkulorna valde jag istället en genomskinlig, elastisk gummitråd. Effekten blev att prismorna och kulorna rör sig långsamt och skapar reflektioner som rör sig i rummet.

När jag monterat en bråkdel av mitt ihopsamlade material upptäckte jag att jag inte använt mig av discokulans små speglar. Även mina små prismor blev liksom över. När jag tittade på min skapelse kände jag att den kändes färdig. Att sätta fast för många detaljer kändes överflödigt. Kanske kan jag med dem vid ett senare tillfälle om en bra idé dyker upp.

 

Så här blev min cd-skivslampa. Bilderna är tagna när solen gått ner. Enda ljuskällan är glödlampan. Jag tror att effekterna kommer att bli spännande när solens strålar studsar mot den. Jag tänker att prismorna kommer att skapa ett färgspel på väggarna. Jag återkommer med fler bilder i solljus.

En bild är taget i grodperspektiv för att få med det som händer mot taket. Hålen släpper igenom ljuset precis som jag hoppats på. Man kan också se skuggorna av spiralerna som slingrar fram över det vita taket.

        

  

 

 

Det här var ett roligt och utmanande projekt. Lampan kommer att få en plats på min förskola. Förhoppningsvis kan den inspirera till flera olika spännande projekt.

Att skapa transfigurativt är något som våra barn är vana vid. Vår ateljé är full av återvinningsmaterial. Till skillnad mot den ”rädsla” som jag kände för det här projektet känner barnens fantasi nyfikenhet och kreativitet inga gränser. De ger olika material nytt liv i sitt skapande hela tiden.

Precis som Stina Braxell skriver så måste vi pedagoger hjälpa barnen att behålla sin nyfiken och även sin fantasi. För dem skulle den här uppgiften inte kännas som den först gjorde för mig. Krav på prestation och riktighet.

Stina Braxell (2010) skriver om hur vi vuxna ofta förlorar vår nyfikenhet. Och, vill jag tillägga, vår förmåga att fantisera.

”Någonstans på vägen från barn till vuxen förlorar vi nyfikenheten och det kan vara värt att fundera över varför, så att man inte gör om de misstag som ledde till förlusten. Om vi lyssnar, ser och reflekterar kan arbetet med barnen faktiskt vara en hjälp att hitta tillbaka till den egna nyfikenheten”. Och vår fantasi och kreativitet!

Att skapa har ett egenvärde i sig. Det är en meditativ upplevelse. Man tillåter sig att använda sin fantasi och kreativitet. Man lockar fram barnet i sig. Det bör man göra ofta!

Jag är en skapande, kreativ människa. När det är i material jag är förtrogen med. Den här gången var det nytt. En utmaning.

 

Källa: Braxell, Stina Skapande barn – att arbeta med bild i förskolan (2010). Stockholm: Lärarförbundets förlag

Reflektion om imitation, reproduktion och nyskapande

Att man lär sig hela tiden genom att imitera och kommunicera med andra människor, och med sin omvärld, vet ju vi som arbetar med lärande så väl. Dagligen är vi förebilder för barnen genom vårt sätt att vara, vår kommunikation mm. Vi konkretiserar värdegrunden hela tiden, i en ständigt pågående process tillsammans med barnen. För att använda en gammal klyscha som är ständigt aktuell: barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör… Barnen tar efter och imiterar våra handlingar.

Lev Vygotskijs sociokulturella perspektiv på lärande går hand i hand med den pedagogiska filosofi som Loris Malaguzzi utvecklat. Lärande och utveckling sker i interaktion med andra människor. Små barn imiterar sin omgivning, får nya erfarenheter som de sedan kan använda sig av i framtida situationer. Vygotskij hade en teori om den proximala utvecklingszonen. Med denna utvecklingszon menade han, något förenklat, att man skapar potential för vidare lärande genom att få vara med och göra någonting tillsammans med någon som är lite mer kompetent än vad man själv är, exempelvis en kompis eller en vuxen. Nästa gång har man större möjligheter att klara av att göra samma sak själv. Med fantasi och kreativitet kan det utvecklas ytterligare så att man kan göra det på sitt eget sätt.

Gruppen som arena för lärande

I läroplanen (lpfö98/10) står det att:

”Lärandet ska baseras såväl på samspelet mellan vuxna och barn som på att barnen lär av varandra. Barngruppen ska ses som en viktig och aktiv del i utveckling och lärande. Förskolan ska ge barnen stöd i att utveckla en positiv uppfattning om sig själva som lärande och skapande individer. De ska få hjälp att känna tilltro till sin egen förmåga att tänka själva, handla, röra sig och lära sig dvs. bilda sig utifrån olika aspekter såsom intellektuella, språkliga, etiska, praktiska, sinnliga och estetiska”

Lärandet sker i en ständigt pågående process. Vi interagerar med varandra, vår miljö och vår omvärld hela tiden – oundvikligt. För oss pedagoger blir lärandet synligt genom våra observationer, vår reflektion och dokumentation.  Barnen kan behöva hjälp med att få syn på sitt eget lärande och på sin roll i gruppens lärande. De ska få uppleva att de är en tillgång i gruppen.

De yngsta barnen härmar och imiterar varandra med en stor nyfikenhet och glädje. De ”smittar” varandra för att använda Stina Braxells ord. De har ännu inte börjat lägga några värderingar på sitt eget skapande eller i vem som gjort vad.

Vi uppmanar ofta de äldre barnen att ta hjälp av varandra. Vi ber dem visa och förklara för varandra. Det är viktigt att få sätta ord på det man gör.

Fult att härmas ?

Jag upplever tyvärr ofta att det blir en konfliktsituation när våra äldre barn ska dela med sig av sina idéer. Det skapas en konkurrenssituation mellan barnen. I dag är det något av en norm att det är ”fult” att härma. Man hör ofta barn som säger till varandra att ”du får inte härma mig”, ”De bara härmas” mm. De här orden har ett väldigt negativ budskap. Att härma/imitera är något dåligt.

Det gäller att komma ifrån de negativa tankar som kopplas till ord som härma och imitera och att istället vända det till att det faktiskt är en positiv handling.

För att vända denna negativa inställning till att dela med sig som kan uppstå, menar jag främst handlar om att arbeta med upplevelsen och känslan hos den som blir imiterad. Att få det barnet, eller den vuxne, att förstå att det är en bra sak att andra vill härma, att det betyder att någon blivit inspirerad och att det man har gjort är något bra. Vi måste ge positiv feedback till ”den härmade” och göra så att denne dels känner glädje och stolthet över det som den själv har skapat men att det också känner glädje och stolthet över att få hjälpa en kompis. Jag tror att detta i andra ändan medför att en trygghet i att kunna ta hjälp av och inspireras av varandra i barngruppen utan att anklagas för att härmas, i dess negativa bemärkelse. Gruppen blir en trygghet och man skapar en känsla av delaktighet.

Pedagogens ansvar

Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi menar att det handlar om att synliggöra varandras olikheter och att lyfta fram barnens olika förmågor och kompetenser för varandra. Det ökar barnens intresse för varandra och skapar en nyfikenheten till varandras idéer. Detta medför ett nytt förhållningssätt mellan barnen. De menar att pedagogen har ett ansvar att reflektera över sin egen roll. De ställer frågan: ” Vems är ansvaret att ge barnen möjlighet att bli en tillgång för varandra? (Lyssnandets pedagogik – etik och demokrati i pedagogiskt arbete, 2006)

Jag vill tillägga att detta förhållningssätt i allra högsta grad gäller oss vuxna också. På min arbetsplats har vi haft ett dokument som vi kallat för en överenskommelse. En överenskommelse om att vi ska vara nyfikna på varandra och på varandras arbete. Den har byggt på att alla har vetat att syftet är positivt, att frågor vi ställer ställs för att jag vill förstå och lära och lära känna och att det inte är kritik. Det blir en positiv känsla av att förklara sin tanke utan att behöva inta en försvarsställning i rädsla av anklagas för att ha gjort fel. Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi (2006) skriver att ”Barnen tänker sällan exakt som vi, det är därför det blir så viktigt att alltid utgå ifrån var barnen befinner sig och hur de tänker” (s. 94). Precis samma sak gäller mellan oss kollegor…

Författarna till boken ”Att göra lärandet synligt – barns lärande individuellt och i grupp” skriver att ”/…/ Enligt vår uppfattning handlar det om lärande i grupp även då produkten och processerna är individuella - men skapas och konstrueras inom det nätverk av relationer, självutvärdering och utvärdering som existeras inom gruppen”.

En anekdot

För att återkoppla till Lev Vygotskijs proximala utvecklingszon och till det potentiella lärandet, vill jag delge en händelse som jag nyligen var med om på min förskola och som jag tycker förklarar min tolkning av begreppen imitation, reproduktion och nytänkande på ett bra sätt

Jag och ett barn satt och arbetade med nopper. Jag byggde en bil med ett tak. Barnet frågade mig hur jag hade gjort för att få dit taket och fönstren på min konstruktion, jag visade. Efter en stund visade barnet hur det hade använt sig av min idé, utvecklat den för att göra på sitt sätt. Barnets bil hade nu fyra våningar. I varje fönster satt en liten figur och tittade ut…