Att man lär sig hela tiden genom att imitera och kommunicera med andra människor, och med sin omvärld, vet ju vi som arbetar med lärande så väl. Dagligen är vi förebilder för barnen genom vårt sätt att vara, vår kommunikation mm. Vi konkretiserar värdegrunden hela tiden, i en ständigt pågående process tillsammans med barnen. För att använda en gammal klyscha som är ständigt aktuell: barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör… Barnen tar efter och imiterar våra handlingar.
Lev Vygotskijs
sociokulturella perspektiv på lärande går hand i hand med den pedagogiska
filosofi som Loris Malaguzzi utvecklat. Lärande och utveckling sker i interaktion
med andra människor. Små barn imiterar sin omgivning, får nya erfarenheter som
de sedan kan använda sig av i framtida situationer. Vygotskij hade en teori om
den proximala utvecklingszonen. Med denna utvecklingszon menade han, något
förenklat, att man skapar potential för vidare lärande genom att få vara med
och göra någonting tillsammans med någon som är lite mer kompetent än vad man
själv är, exempelvis en kompis eller en vuxen. Nästa gång har man större möjligheter
att klara av att göra samma sak själv. Med fantasi och kreativitet kan det utvecklas
ytterligare så att man kan göra det på sitt eget sätt.
Gruppen som arena för lärande
I läroplanen (lpfö98/10)
står det att:
”Lärandet ska baseras
såväl på samspelet mellan vuxna och barn som på att barnen lär av varandra.
Barngruppen ska ses som en viktig och aktiv del i utveckling och lärande.
Förskolan ska ge barnen stöd i att utveckla en positiv uppfattning om sig
själva som lärande och skapande individer. De ska få hjälp att känna tilltro
till sin egen förmåga att tänka själva, handla, röra sig och lära sig dvs.
bilda sig utifrån olika aspekter såsom intellektuella, språkliga, etiska, praktiska,
sinnliga och estetiska”
Lärandet sker i en
ständigt pågående process. Vi interagerar med varandra, vår miljö och vår
omvärld hela tiden – oundvikligt. För oss pedagoger blir lärandet synligt genom
våra observationer, vår reflektion och dokumentation. Barnen kan behöva hjälp med att få syn på sitt
eget lärande och på sin roll i gruppens lärande. De ska få uppleva att de är en
tillgång i gruppen.
De yngsta barnen härmar
och imiterar varandra med en stor nyfikenhet och glädje. De ”smittar” varandra
för att använda Stina Braxells ord. De har ännu inte börjat lägga några
värderingar på sitt eget skapande eller i vem som gjort vad.
Vi uppmanar ofta de
äldre barnen att ta hjälp av varandra. Vi ber dem visa och förklara för
varandra. Det är viktigt att få sätta ord på det man gör.
Fult att härmas ?
Jag upplever tyvärr ofta
att det blir en konfliktsituation när våra äldre barn ska dela med sig av sina idéer.
Det skapas en konkurrenssituation mellan barnen. I dag är det något av en norm
att det är ”fult” att härma. Man hör ofta barn som säger till varandra att ”du får inte härma mig”, ”De bara härmas” mm. De här orden har ett
väldigt negativ budskap. Att härma/imitera är något dåligt.
Det gäller att komma ifrån
de negativa tankar som kopplas till ord som härma och imitera och att istället
vända det till att det faktiskt är en positiv handling.
För att vända denna
negativa inställning till att dela med sig som kan uppstå, menar jag främst handlar
om att arbeta med upplevelsen och känslan hos den som blir imiterad. Att få det
barnet, eller den vuxne, att förstå att det är en bra sak att andra vill härma,
att det betyder att någon blivit inspirerad och att det man har gjort är något
bra. Vi måste ge positiv feedback till ”den härmade” och göra så att denne dels
känner glädje och stolthet över det som den själv har skapat men att det också
känner glädje och stolthet över att få hjälpa en kompis. Jag tror att detta i
andra ändan medför att en trygghet i att kunna ta hjälp av och inspireras av
varandra i barngruppen utan att anklagas för att härmas, i dess negativa
bemärkelse. Gruppen blir en trygghet och man skapar en känsla av delaktighet.
Pedagogens ansvar
Ann Åberg och Hillevi Lenz
Taguchi menar att det handlar om att synliggöra varandras olikheter och att
lyfta fram barnens olika förmågor och kompetenser för varandra. Det ökar
barnens intresse för varandra och skapar en nyfikenheten till varandras idéer.
Detta medför ett nytt förhållningssätt mellan barnen. De menar att pedagogen
har ett ansvar att reflektera över sin egen roll. De ställer frågan: ” Vems är ansvaret att ge barnen möjlighet att
bli en tillgång för varandra? (Lyssnandets pedagogik – etik och demokrati i
pedagogiskt arbete, 2006)
Jag vill tillägga att
detta förhållningssätt i allra högsta grad gäller oss vuxna också. På min
arbetsplats har vi haft ett dokument som vi kallat för en överenskommelse. En
överenskommelse om att vi ska vara nyfikna på varandra och på varandras arbete.
Den har byggt på att alla har vetat att syftet är positivt, att frågor vi
ställer ställs för att jag vill förstå och lära och lära känna och att det inte
är kritik. Det blir en positiv känsla av att förklara sin tanke utan att behöva
inta en försvarsställning i rädsla av anklagas för att ha gjort fel. Ann Åberg
och Hillevi Lenz Taguchi (2006) skriver att ”Barnen tänker sällan exakt som vi, det är därför det blir så viktigt
att alltid utgå ifrån var barnen befinner sig och hur de tänker” (s. 94).
Precis samma sak gäller mellan oss kollegor…
Författarna till boken ”Att
göra lärandet synligt – barns lärande individuellt och i grupp” skriver att ”/…/
Enligt vår uppfattning handlar det om
lärande i grupp även då produkten och processerna är individuella - men skapas
och konstrueras inom det nätverk av relationer, självutvärdering och
utvärdering som existeras inom gruppen”.
En anekdot
För att återkoppla till
Lev Vygotskijs proximala utvecklingszon och till det potentiella lärandet, vill
jag delge en händelse som jag nyligen var med om på min förskola och som jag
tycker förklarar min tolkning av begreppen imitation, reproduktion och
nytänkande på ett bra sätt
Jag
och ett barn satt och arbetade med nopper. Jag byggde en bil med ett tak.
Barnet frågade mig hur jag hade gjort för att få dit taket och fönstren på min
konstruktion, jag visade. Efter en stund visade barnet hur det hade använt sig
av min idé, utvecklat den för att göra på sitt sätt. Barnets bil hade nu fyra
våningar. I varje fönster satt en liten figur och tittade ut…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar