Visuell kultur

”Allt som vi tar in genom ögat är visuell kultur”, sa Susanne 

Westerberg på sin föreläsning.

Tanken är svindlande. Färger, riktningar, komposition, blickar... I dag lever vi i ett samhälle där man använder sig av det visuella uttrycket på olika sätt - i ett maktsyfte. En bild har alltid en sändare och en mottagare. Sändaren kan ha olika syften med sitt budskap. De kan vara kommersiella, fungera som propaganda, vara pedagogiska eller kanske rent estetiska.

Ett av våra uppdrag är att lära barnen att man som mottagare blir påverkad av exempelvis media och reklam och att bör man förhålla sig till dessa på ett medvetet och kritiskt sätt. Det som finns i det offentliga rummet påverkar oss vare sig vi vill eller inte.

”Vår tid förödmjukar ögat, säger Malaguzzi. Det gäller därför att ge barn en motkraft mot de kommersiella bildernas förljugna språk, mot reklamens förvanskningar av verkligheten, mot den stress som avtrubbar oss och får oss att kräva allt häftigare impulser för att stanna upp och reagera. Vårt samhälle skvalas över av glättade schablonbilder avpassade för snabb avläsning och konsumtion.

I vår tid ges alltså ögat en allt större roll, understryker Malaguzzi, men syftet är samtidigt bara att utnyttja och förnedra det. En god fostran till att verkligen kunna se måste dels befria från det passiva och osjälviska seendet, dels understödja det kreativa och det kritiska. Skapa en rörlighet i tankar och insikter. Seendets pedagogik handlar inte bara om att se, säger han. Den innebär att tränga in i tingen, tillägna sig, reflektera och kunna ta ställning. Att inse.” (Wallin, 1986, s.73)

Susanne Westerberg menade att vi måste vara visuellt läskunniga och öppna upp för många tolkningar av budskapet.

Att kompetensen att kunna reflektera kring och kritiskt granska bilder och media har en viktig plats förstår man när man läser den reviderade Läroplanen för förskolan . Där kan man läsa att förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar intresse för bilder, texter och olika medier samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa . (Lpfö 98/10).

Ur ett pedagogiskt perspektiv, och inom förskolans verksamhet, är det vi som pedagoger som har makten över barnens visuella kultur. Vad vill vi att barnen ska få för visuella upplevelser på vår förskola? Hur kan vi arbeta med de visuella erfarenheter som barnen har med sig och som påverkar dem på olika sätt? Hur är den pedagogiska miljön komponerad?

I ett reggioinspirerat arbetssätt ser man miljön som den tredje pedagogen. Ett forum för möten som är utmanande och inspirerande. Det ska vara en miljö där alla barn har möjlighet att utvecklas och vara kompetenta. Den ska locka till lek, skapande och kommunikation.Vi är sändare genom vårt sätt att planera och organisera den pedagogiska miljö. Vi måste vara medvetna om och förvalta den makten. 

”Eftersom visuell kultur handlar om hur människan utifrån det visuella skapar och förändrar den kultur som omger henne kan det vara viktigt att reflektera över fritidshemmen som visuell miljö”. (Sparrman, 2006. s. 48). I det här fallet beskriver författaren fritidshemmens visuella miljö men det är förstås lika giltigt i förskolan

Vi har makt att låta barnen vara delaktiga i utformandet av förskolans visuella kultur. Det kan vi genom att lyssna, känna in och vara närvarande. Att vara uppdaterad i barnkulturen och barnens kultur är en förutsättning för att kunna möta barnen där de är. Det är en förutsättning att kunna förstå och tolka deras lekar och samspel och för att kunna ta tillvara på barnens livsvärld så att de kan utveckla ett lärande och en förståelse för sin omvärld.

En spännande fråga som väcktes på denna föreläsning var hur man skapar en rytm i miljön - hur är miljön komponerad?

 

Litteratur:

Wallin, Karin (1986). Om ögat fick makt: mer om de hundra språken och den skapande pedagogiken i Reggio Emilia. Stockholm: HLS förlag.

Sparrman, Anna (2006). Barns visuella kulturer : skolplanscher och idolbilder.

Häftad, Studentlitteratur AB

Dokumentation från vårt skogsprojekt

På min arbetsplats arbetar vi just nu med ett projekt om skogen. Vi brukar gå till en glänta i skogen där en bäck rinner fram. Det har varit spännande att följa bäckens förvandling från is till porlande vattenfall...
 
På en föreläsning berättade Stina Braxell om hur man genom att ge barnen en kamera, och låta dem välja motiv,  kunde få syn på det som barnen ser. Vi provade detta. Resultatet blev massor av fantastiska naturbilder. Vi valde att låta barnen måla av sina egna fotografier på växtpapper med vattenfärg.
 
Jag vill gärna dela med mig av vår dokumentation av barnens fotografier och egna målningar...                
 

 

 

Fotograferat och målat av en treåring

 

 

Fotograferat och målat av en fyraåring
 

 

 

Fotograferat och målat av en sexåring

 

 

 

Fotograferat och målat av en femåring

 
 
 

 

 

Experiment med färger. Vi har pratat om skogens färger. Barnen har arbetat  i skogen med färgkort och har letat upp växter mm som har samma nyans som färgkortet. Nu arbetar de i ateljén med att försöka återskapa samma nyans med vattenfärger... Ett barn upptäckte att vattnet hade fått exakt samma färg som på kortet.

 

 

 

"Från kvalitet till meningsskapande" - Tankar från ett litteraturseminarium...

Återigen har jag varit på en fantastisk träff med min studiegrupp. Fantastiska pedagoger och snart färdigutbildade ateljeristor. Jag hoppas att vi kan hålla kontakten när kursen är slut och fortsätta våra reflektioner...

Denna gång diskuterade vi boken "Från kvalitet till meningsskapande" av Gunilla Dahlberg. Följande text är ett protokoll från vårt litteraturseminarium.

Vi diskuterar vad som är förskolans sanna roll? Att det är en rättighet till att få vistas i förskolan, och att det är en mötesplats och ett forum där barnen kan mötas och få en chans att utveckla sina relationer och tankar. Vi pratar om dessa stora diskussioner som ofta blir om tex 15-timmarsbarn, och hur länge de ska få lov att vara på förskolan. Istället för att ändra sitt synsätt så att det är en plats dit vi välkomnar och bjuder in. Vi läser i boken om att det mänskliga mötet är grunden för pedagogik såväl som för etiska relationer, och att det då blir förskolans ”sanna” roll att underlätta och åstadkomma dessa möten (s 121).

Vi är rörande överens om att detta är en sanning som vi alla vill leva efter, men vi känner att vi möter motstånd. Motstånd som kommer från både personal, föräldrar och chefer. Hur ska vi göra för att få till denna förändring? Vi behöver öppna upp för diskussioner, att vi tillsammans synliggör vad det är för maktkamper som utspelas kring förskolan och dess tradition. Vad vill vi ha kvar för traditioner, synsätt och arbetssätt- och vilka vill vi rata?

Vi kommer också in på vad för sorts barnsyn som finns kring och i oss, samt bemötandet mot föräldrar. Det är lätt att det blir diskussioner kring hur föräldrar lämnar sina barn, tider och arbetssituationer. Detta blir en direkt länk gentemot vårt bemötande mot barnen, samtal kring familjerna behöver hållas professionella och genomtänkta. Vi känner också att det lätt blir tankar kring barnen utifrån hur personalen upplever barnens föräldrar, här är det viktigt att vi diskuterar vårt bemötande och förhållningssätt. Allt detta präglar vår och barnens tid tillsammans.

Vidare kommer vi in på diskussioner kring prestation samt kvalitetstänk. Vi jämför hur det var förr innan det blev så mätbart och många mål både från oss själva men även ifrån politikerna. Det är rotat i oss att vi ska producera, samtidigt som vi är i ett skifte där tiden för barnen ska vara meningsskapande. Vi kommer in på frågor som handlar om politik, makt och att det är mycket som handlar om barnens rättigheter. Hur organiserar vi upp verksamhetenen, planeringstid samt mötestid? Vad är det vi ska lägga vår tid på inom verksamheten? 

Det är också intressant att diskutera vad politikerna lägger vikt vid med sina olika målsättningar samt ekonomiska resurser. Även deras tankar utifrån vad de vill ha för barn i samhället i framtiden. Vi vill att tiden ska formas utefter barnen och deras behov, deras tankar och vad de vill ha ut av sin tid med oss. Vårt uppdrag är att lyssna på barnen, även om detta stöter sig med andras uppfattning om hur förskolan bör vara. Både vi i personalen samt föräldrar kommer med egna förutfattade meningar om vad en förskola ska vara- och detta behöver vi vara medvetna om. Tankar som vi har med oss från hur det var när vi var små, hur samhället såg ut då. Vilket i sitt led påverkar oss om hur miljön och verksamheten bör och ska utformas. Det är en utmaning och krafter som drar åt olika håll, men i slutändan är det ändå för barnen vi är där.

Vi hamnar även i diskussioner kring Reggio Emilia och livsfilosofin vi får med oss därifrån. Alla dessa tankar kring våra mänskliga rättigheter, vårt bemötande och känslor kring varandra och med varandra. Vi alla upplever en trygghet eller en övertygelse som vi vill förmedla till våra barn, vi vill ingjuta denna trygghet samt få igång dessa diskussioner tillsammans bland barnen, mellan barnen. Att få in dessa sätt att tänka och leva in i våra små medborgare vilket då blir ett steg in i samhället och dess utformning. Vi vill ha mer, vi vill lära oss mer både som pedagoger men även som människor. Ändå känner vi att vi redan har något att bidra med, och vi vill vara med och fortsätta förändra och ser inte verksamheten idag som given. Precis som det står i boken på s 186, håller vi med om att reggio har skapat en praktik, genomsyrad av aktivt deltagande och av en reflekterande kultur som värdesätter- men också problematiserar. Men detta att vi är med och påverkar och gör ringar på vattnet måste vi vara medvetna om, och vi får inte glömma att dessa ringar mynnar ut och nya ska bildas. Våra tankar idag måste få lov att ändras, vi måste tillåta oss att utvecklas från nu och framåt. Beroende på vad som varit innan, kommer imorgon att ändras. Och att känna en tillfredställelse i att inte alltid veta vad som komma ska, att leva i en förändrad konsensus och tvetydighet. Vi vet inte allt, vi prövar oss fram och lever i en visshet- medveten om att förändring kommer att ske. Men när är omöjligt att veta.

Vi kommer in på den Andre, och förhållanden som blir genom möten och upplevelser. Att ingen är mästare och ingen är elev, som det står i boken på s 65. Den andre är medmänniskan vi möter, och hur möts vi? Blir det genom ett retoriskt samtal eller ett sokratiskt? Hur bemöter vi människor som inte vill ha dessa funderingar tillsammans, som bara vill föra över sina tankar och ”vinna” ett samtal? Där kan vi se vikten av att det finns en ledare inom samtalen, så som det är inom sokratiska samtal. Vi känner också att alla behöver vilja vara delaktiga i verksamhetens vision, och ta sitt eget ansvar för utveckling. Vi anser att vi alla behöver en ansvarskänsla kring verksamheten och detta utgår från vårt inre. Ett ansvar som gör att vi kan förstå att vi är delaktiga. Men det är så lätt hänt att vi lägger över ansvaret på barnen i vår verksamhet, men vårt ansvar handlar också om att utgå ifrån oss själva och hur vi utformar vår verksamhet. 

Vi hade kunnat diskutera många fler ämnen som berörs i boken, men väljer att avsluta här. Vi bubblar och diskuterar, vi blir upprörda och vi skrattar. Men vi är eniga om att denna bok borde läsas av alla i början på denna utbildning. Den berör och sätter fart på tankarna som ingen bok förr!