"Från kvalitet till meningsskapande" - Tankar från ett litteraturseminarium...

Återigen har jag varit på en fantastisk träff med min studiegrupp. Fantastiska pedagoger och snart färdigutbildade ateljeristor. Jag hoppas att vi kan hålla kontakten när kursen är slut och fortsätta våra reflektioner...

Denna gång diskuterade vi boken "Från kvalitet till meningsskapande" av Gunilla Dahlberg. Följande text är ett protokoll från vårt litteraturseminarium.

Vi diskuterar vad som är förskolans sanna roll? Att det är en rättighet till att få vistas i förskolan, och att det är en mötesplats och ett forum där barnen kan mötas och få en chans att utveckla sina relationer och tankar. Vi pratar om dessa stora diskussioner som ofta blir om tex 15-timmarsbarn, och hur länge de ska få lov att vara på förskolan. Istället för att ändra sitt synsätt så att det är en plats dit vi välkomnar och bjuder in. Vi läser i boken om att det mänskliga mötet är grunden för pedagogik såväl som för etiska relationer, och att det då blir förskolans ”sanna” roll att underlätta och åstadkomma dessa möten (s 121).

Vi är rörande överens om att detta är en sanning som vi alla vill leva efter, men vi känner att vi möter motstånd. Motstånd som kommer från både personal, föräldrar och chefer. Hur ska vi göra för att få till denna förändring? Vi behöver öppna upp för diskussioner, att vi tillsammans synliggör vad det är för maktkamper som utspelas kring förskolan och dess tradition. Vad vill vi ha kvar för traditioner, synsätt och arbetssätt- och vilka vill vi rata?

Vi kommer också in på vad för sorts barnsyn som finns kring och i oss, samt bemötandet mot föräldrar. Det är lätt att det blir diskussioner kring hur föräldrar lämnar sina barn, tider och arbetssituationer. Detta blir en direkt länk gentemot vårt bemötande mot barnen, samtal kring familjerna behöver hållas professionella och genomtänkta. Vi känner också att det lätt blir tankar kring barnen utifrån hur personalen upplever barnens föräldrar, här är det viktigt att vi diskuterar vårt bemötande och förhållningssätt. Allt detta präglar vår och barnens tid tillsammans.

Vidare kommer vi in på diskussioner kring prestation samt kvalitetstänk. Vi jämför hur det var förr innan det blev så mätbart och många mål både från oss själva men även ifrån politikerna. Det är rotat i oss att vi ska producera, samtidigt som vi är i ett skifte där tiden för barnen ska vara meningsskapande. Vi kommer in på frågor som handlar om politik, makt och att det är mycket som handlar om barnens rättigheter. Hur organiserar vi upp verksamhetenen, planeringstid samt mötestid? Vad är det vi ska lägga vår tid på inom verksamheten? 

Det är också intressant att diskutera vad politikerna lägger vikt vid med sina olika målsättningar samt ekonomiska resurser. Även deras tankar utifrån vad de vill ha för barn i samhället i framtiden. Vi vill att tiden ska formas utefter barnen och deras behov, deras tankar och vad de vill ha ut av sin tid med oss. Vårt uppdrag är att lyssna på barnen, även om detta stöter sig med andras uppfattning om hur förskolan bör vara. Både vi i personalen samt föräldrar kommer med egna förutfattade meningar om vad en förskola ska vara- och detta behöver vi vara medvetna om. Tankar som vi har med oss från hur det var när vi var små, hur samhället såg ut då. Vilket i sitt led påverkar oss om hur miljön och verksamheten bör och ska utformas. Det är en utmaning och krafter som drar åt olika håll, men i slutändan är det ändå för barnen vi är där.

Vi hamnar även i diskussioner kring Reggio Emilia och livsfilosofin vi får med oss därifrån. Alla dessa tankar kring våra mänskliga rättigheter, vårt bemötande och känslor kring varandra och med varandra. Vi alla upplever en trygghet eller en övertygelse som vi vill förmedla till våra barn, vi vill ingjuta denna trygghet samt få igång dessa diskussioner tillsammans bland barnen, mellan barnen. Att få in dessa sätt att tänka och leva in i våra små medborgare vilket då blir ett steg in i samhället och dess utformning. Vi vill ha mer, vi vill lära oss mer både som pedagoger men även som människor. Ändå känner vi att vi redan har något att bidra med, och vi vill vara med och fortsätta förändra och ser inte verksamheten idag som given. Precis som det står i boken på s 186, håller vi med om att reggio har skapat en praktik, genomsyrad av aktivt deltagande och av en reflekterande kultur som värdesätter- men också problematiserar. Men detta att vi är med och påverkar och gör ringar på vattnet måste vi vara medvetna om, och vi får inte glömma att dessa ringar mynnar ut och nya ska bildas. Våra tankar idag måste få lov att ändras, vi måste tillåta oss att utvecklas från nu och framåt. Beroende på vad som varit innan, kommer imorgon att ändras. Och att känna en tillfredställelse i att inte alltid veta vad som komma ska, att leva i en förändrad konsensus och tvetydighet. Vi vet inte allt, vi prövar oss fram och lever i en visshet- medveten om att förändring kommer att ske. Men när är omöjligt att veta.

Vi kommer in på den Andre, och förhållanden som blir genom möten och upplevelser. Att ingen är mästare och ingen är elev, som det står i boken på s 65. Den andre är medmänniskan vi möter, och hur möts vi? Blir det genom ett retoriskt samtal eller ett sokratiskt? Hur bemöter vi människor som inte vill ha dessa funderingar tillsammans, som bara vill föra över sina tankar och ”vinna” ett samtal? Där kan vi se vikten av att det finns en ledare inom samtalen, så som det är inom sokratiska samtal. Vi känner också att alla behöver vilja vara delaktiga i verksamhetens vision, och ta sitt eget ansvar för utveckling. Vi anser att vi alla behöver en ansvarskänsla kring verksamheten och detta utgår från vårt inre. Ett ansvar som gör att vi kan förstå att vi är delaktiga. Men det är så lätt hänt att vi lägger över ansvaret på barnen i vår verksamhet, men vårt ansvar handlar också om att utgå ifrån oss själva och hur vi utformar vår verksamhet. 

Vi hade kunnat diskutera många fler ämnen som berörs i boken, men väljer att avsluta här. Vi bubblar och diskuterar, vi blir upprörda och vi skrattar. Men vi är eniga om att denna bok borde läsas av alla i början på denna utbildning. Den berör och sätter fart på tankarna som ingen bok förr!