Veckobrev v. 39 - Good enough

-->

Tankar efter föreläsningen

Barns skapande:

Ateljeristans roll och mötet med material

Stina Braxell berättade om en ettårig pojkes första möte med lera. Hon förklarade hur hon hade haft möjligheten att sitta tyst och dokumentera. Hon berättade hur de andra tre barnen runt bordet lämnat leran och börjat med nya aktiviteter, medan pojken satt kvar och klottrade med sin lerklump. Det lät som ett fantastiskt ögonblick, både för barn och pedagog.

Jag ställde henne frågan hur allt hade fungerat runt omkring. När de andra barnen var klara – vem hjälpte dem? Vad gjorde de när Stina satt kvar och dokumenterade? Organisationen skapade möjligheter.

Samma dag som Stinas föreläsningen hade jag nämligen introducerat färg för några barn på min arbetsplats. Lika många barn, i samma ålder. Jag var väl förberedd. Materialet var framställt och arrangerat och jag hade tillgång till observationsschema och kamera. Jag var redo att vara den passivt aktiva medforskaren.

Jag upptäckte snabbt hur min tänkta pedagogiska roll förändrades och hur jag agerade helt annorlunda än jag önskat i den här situationen. Jag fotograferade processen men fick snart lägga ner ambitionen att skiva i observationsschemat. Jag blev mer aktiv och började att ”lägga mig i”. Jag lät processen gå snabbare än vad den hade gjort om jag lät barnen ta det i sin takt.

Bordet var täckt med spännpapper. Framför varje barn hällde jag ut gul färg. Försiktigt närmade sig det första barnet färgen med ett pekfinger. Fingret stoppades i färgen och sedan in i munnen. De andra barnen tittade på. Och härmade. Färgen undersöktes med munnarna. Smaksinnet. Fotona avslöjar att barnen har mer färg runt munnen än på händerna.

Kanske att jag skulle låtit detta bli den första upplevelsen, att smaka på färg, men jag skyndade på det hela genom att erbjuda korkar som de kunde stoppa i färgen. Korkarna stoppades också i munnen. Sedan hände det något. De närmade sig färgen med korkarna - och med sina händer. De kände, provade och utforskade. När de började tappa intresset klickade jag ut röd färg och upptäcksfärden tog ny fart.

När det första barnet ville lämna bordet var jag tvungen att följa med för att hjälpa till. Koncentrationen bröts och även de andra visade att de kände sig färdiga.

Jag önskar att jag, liksom Stina, hade kunnat sitta tyst och haft möjligheten att bara lyssna och titta. I den kontext som jag befann mig i så fungerade det inte. Som vår organisation ser ut så är det inte praktiskt genomförbart. Jag var själv med de här fyra barnen. Jag hade inte tid.

Men tankarna och reflektionerna efter vår stund i ateljén var ändå så positiva. Jag hade sett barnens reaktioner på färgen, hur de närmade sig den. Mina förberedelser av material och rum gjorde det praktiskt genomförbart.

Vi är inte organiserade för en lyssnande pedagogik, men förhållningssättet finns. Tankarna finns. Viljan finns. Hoppet finns.

Som situationen ser ut i dag, är detta tillräckligt, även om ambitionen är att skapa bättre möjlighet för pedagogisk dokumentation och mer tid till att verkligen kunna lyssna på barnen.

Iḿ good enough.

Veckobrev v. 38 - Visuell kompetens

Tankar efter föreläsningen

Visuell kompetens - visualitet och medvetande i Reggio Emilia.

Jag ställer fram en kanna med mjölk och en kanna med vatten framför ett barn. Hon är två år. Jag frågar vad hon vill ha att dricka till maten.

– Den! säger hon och tar mjölkkannan.

Det slår mig då, att det var ju precis det här som Tarja Karlsson Häikiö pratade om på sin föreläsning. Flickan hade lärt sig att se skillnaden på mjölk och vatten och kunde utifrån det bestämma vad hon ville ha att dricka. Under sitt liv kommer hon att samla på sig mängder med sinneserfarenheter; smaker, ljud, dofter, taktila och givetvis visuella. Mångsinnlighet.

Två av de sakerna som togs upp på föreläsning var att ögat/seendet är det dominerande sinnet och att lärande hör ihop med sinneserfarenheter. I läroplanen står det att

”Barnen ska få stimulans och vägledning av vuxna för att genom egen aktivitet öka sin kompetens och utveckla nya kunskaper och insikter. Detta förhållningssätt förutsätter att olika språk- och kunskapsformer och olika sätt att lära balanseras och bildar en helhet”

I mina ögon avser ”språket” i stycket ovan de språk som Loris Malaguzi beskriver i sin dikt ”Tvärtom, det är hundra som finns!”, alla de sätt som ett barn kan uttrycka sig på och kommunicera med och förstå sin omvärld. Det betyder att jag som pedagog jag ska vägleda och stimulera barnen så att de själva kan bli delaktiga i sin egen lärandeprocess och vara med och skapa sin egen kunskap.

Med detta förhållningssätt blir mitt uppdrag som pedagog och blivande ateljerista tydligt. För att utmana barns seende och utveckla deras visuella kompetens måste jag och mina kollegor skapa en mångfald av visuella upplevelser.

Vilka visuella upplevelser som vi väljer att ge barnet kommer att forma dess uppfattning av verkligheten och om sin omvärld. Detta ger oss en makt som vi måste hantera med respekt och eftertanke. Vad vill vi att barnen ska få tillgång till för visuella upplevelser på förskolan och vad har vi för syfte med dessa? Vi måste alltid fråga oss på vilket sätt detta formar barnet. I varje sekund tar barn emot olika synintryck. TV, böcker och annan media som riktas mot barn visar generellt förgivettagna normer och stereotypa könsroller. Genom att reflektera över hur vi presenterar vår pedagogiska miljö, material och dokumentation skapar vi möjligheter eller hinder.

Vi måste träna ögat och seendet på flera olika sätt. På min arbetsplats arbetar vi mycket med bilder i vår ateljé, både barnens egna bilder (målningar, ritningar/planer), men också bilder som vi söker på nätet. Dessa bilder arbetar barnen med i sitt eget skapande (imitation-reproduktion-kreativitet). Genom att vi inspirerar och utmanar barnen med frågor om bilden utmanas deras öga för detaljer, nyanser och perspektiv. Genom frågorna vi ställer till barnen kring t.ex. deras teckningar ifrågasätts deras förgivettagna världsbild. Därigenom öppnas en ny och större livsvärld vilket möjliggör för dem att tänka, handla och vara på ett annat sätt. Barnens arbete, både med sig själva och med det som de för tillfället skapar, utvecklas och berikas.

.Inspirerande kollegor

Jag skrev i tidigare inlägg om min kollega Karin...

Karin är en fantastisk pedagog. Hon har kommit att bli min mentor, mitt bollplank, min inspiration och framför allt min vän... Hon får mig att tänka till, stanna upp och reflektera... Hon utmanar min tanke!

Karin kommer med all sannorlikhet att omnämnas i denna blogg igen!

Det här är bara början...

En dag sträckte min dotters förskollärare fram en bok till mig och sa:

 - Jag tycker att du ska läsa den här!

Boken som hon gav mig var Karin Wallins bok ”Reggio Emilia och de hundra språken”. Jag läste om ”konsten att mäta ett bord” och om ”de gula prästkragarna”. Jag förundrades över barnens teorier, funderingar och resonemang. Jag fascinerades också över sättet som pedagogerna lyssnade på och respekterade dessa tankar och idéer.

Boken och mötet med pedagogerna på min dotters förskola fick mig att fundera över vad jag verkligen ville göra. Det hade blivit självklart att jag på något sätt skulle arbeta med barn. Jag bestämde mig för att bli förskollärare.

I och med vår flytt från Skarpnäcksfältet tillbaka till Trollhättan valde jag att skicka in en ansökan till Lärarprogrammet på Högskolan Väst. Jag kom in. Mitt intresse för den Reggio Emilia inspirerade filosofin och för de estetiska uttrycksformerna gick som en röd tråd genom hela min utbildning. Jag specialiserade mig inom kultur och skapande och valde kurser där jag fick möjlighet att lära mig mer om Reggio Emilia.

Som nyutexaminerad förskollärare fick jag anställning på en Reggioinspirerad förskola i Trollhättan. Jag mötte fantastiska pedagoger och en spännande och utmanande miljö. Man arbetade med pedagogiska rum och jag blev snart ansvarig för vår ateljé. Tillsammans med Karin fick jag uppleva fantastiska projekt tillsammans med barnen.

När vi utvärderade vårt arbete i ateljén blev det så tydligt varför vårt samarbete och vårt arbete tillsammans med barnen fungerade så bra. Vi har ett gemensamt förhållningssätt. Vi möter samma barn; barn som är kompetenta och fulla av nyfikenhet och lust att lära. Vi lyssnar på barnen och respekterar deras tankar. Vi värderar de estetiska uttryckssätten högt. Vi värderar lärandeprocessen.

Mitt uppdrag som pedagog i förskolan är att skapa möjligheter.

Det gör jag genom mitt förhållningssätt.

Det gör jag genom att tillhandahålla en utmanande och inspirerande pedagogisk miljö.

Det gör jag genom att erbjuda material som väcker fantasi, kreativitet och skaparglädje – Möjligheternas material.

Det gör jag genom att lyssna på barnen och utmana deras tankar.

Ett barn har hundra språk…

Det här är en blogg om min väg mot att bli ateljerista. Du kommer att få ta del av mina tankar och reflektioner. Det här är bara början…