Veckobrev v. 39 - Good enough

-->

Tankar efter föreläsningen

Barns skapande:

Ateljeristans roll och mötet med material

Stina Braxell berättade om en ettårig pojkes första möte med lera. Hon förklarade hur hon hade haft möjligheten att sitta tyst och dokumentera. Hon berättade hur de andra tre barnen runt bordet lämnat leran och börjat med nya aktiviteter, medan pojken satt kvar och klottrade med sin lerklump. Det lät som ett fantastiskt ögonblick, både för barn och pedagog.

Jag ställde henne frågan hur allt hade fungerat runt omkring. När de andra barnen var klara – vem hjälpte dem? Vad gjorde de när Stina satt kvar och dokumenterade? Organisationen skapade möjligheter.

Samma dag som Stinas föreläsningen hade jag nämligen introducerat färg för några barn på min arbetsplats. Lika många barn, i samma ålder. Jag var väl förberedd. Materialet var framställt och arrangerat och jag hade tillgång till observationsschema och kamera. Jag var redo att vara den passivt aktiva medforskaren.

Jag upptäckte snabbt hur min tänkta pedagogiska roll förändrades och hur jag agerade helt annorlunda än jag önskat i den här situationen. Jag fotograferade processen men fick snart lägga ner ambitionen att skiva i observationsschemat. Jag blev mer aktiv och började att ”lägga mig i”. Jag lät processen gå snabbare än vad den hade gjort om jag lät barnen ta det i sin takt.

Bordet var täckt med spännpapper. Framför varje barn hällde jag ut gul färg. Försiktigt närmade sig det första barnet färgen med ett pekfinger. Fingret stoppades i färgen och sedan in i munnen. De andra barnen tittade på. Och härmade. Färgen undersöktes med munnarna. Smaksinnet. Fotona avslöjar att barnen har mer färg runt munnen än på händerna.

Kanske att jag skulle låtit detta bli den första upplevelsen, att smaka på färg, men jag skyndade på det hela genom att erbjuda korkar som de kunde stoppa i färgen. Korkarna stoppades också i munnen. Sedan hände det något. De närmade sig färgen med korkarna - och med sina händer. De kände, provade och utforskade. När de började tappa intresset klickade jag ut röd färg och upptäcksfärden tog ny fart.

När det första barnet ville lämna bordet var jag tvungen att följa med för att hjälpa till. Koncentrationen bröts och även de andra visade att de kände sig färdiga.

Jag önskar att jag, liksom Stina, hade kunnat sitta tyst och haft möjligheten att bara lyssna och titta. I den kontext som jag befann mig i så fungerade det inte. Som vår organisation ser ut så är det inte praktiskt genomförbart. Jag var själv med de här fyra barnen. Jag hade inte tid.

Men tankarna och reflektionerna efter vår stund i ateljén var ändå så positiva. Jag hade sett barnens reaktioner på färgen, hur de närmade sig den. Mina förberedelser av material och rum gjorde det praktiskt genomförbart.

Vi är inte organiserade för en lyssnande pedagogik, men förhållningssättet finns. Tankarna finns. Viljan finns. Hoppet finns.

Som situationen ser ut i dag, är detta tillräckligt, även om ambitionen är att skapa bättre möjlighet för pedagogisk dokumentation och mer tid till att verkligen kunna lyssna på barnen.

Iḿ good enough.