Veckobrev v. 48 Projektarbete och ateljén som pedagogisk miljö.

Jag tror att man på många förskolor ser ateljén som en plats för skapande i form av måleri,skulpterade, snickeri osv. Det traditionella målarummet. Jag har sett alltför många förskolor där man inte ens kan se att det är ett rum för skapande. Färgflaskor och material finns innanför stängda garderobsdörrar. Hur ska barnen kunna inspireras? Hur ska barnen kunna veta vilket material som finns och vad man kan göra av det?

Vi har pratat mycket under utbildningen om hur viktigt det är att barnen har tillgång till material. Att de får en materialkännedom och att de känner sig förtrogna med flera olika material.

Jag vill att ateljén ska vara en plats för nytänkande och uppfinningar. Det ska vara en rik miljö där barnen tankar och idéer kan tas tillvara. Det ska finnas plats för barnens fria skapande men också för de projekt som drivs på förskolan.

Det här bygger på att det faktiskt finns material och verktyg som barnen får och kan använda. Tänk att hela tiden behöva stoppa barnens processer för att man inte kan låta dem prova sina teser därför att man inte kan erbjuda material.

Jag vill dela med mig av ett projekt som vi hade för ett par år sedan på min förskola. Temat var vår stad Trollhättan.

Vårt syfte var att väcka intresse för teknik, matematik och konstruktion med utgångspunkt i det som finns i vår stad; vattenkraften, bil-/lokomotivindustrin, filmskapandet, våra olika brokonstruktioner mm.

Vi har pratade med barnen om Trollhättan. Vi började med att göra en brain-storming för att få reda på vad barnen redan visste om vår stad. Det visade sig att de redan hade en stor förkunskap som vi kunde bygga vidare på. Flera av barnen nämnde vårt vattenfall och slussarna. De flesta av barnen hade också någon anknytning till vår bilfabrik SAAB.

_

Inte långt från vår förskola finns det en forsande bäck som vi besökt flera gånger. Denna kom att symbolisera älven och fallen i miniatyr. Barnen byggde vattenvägar, slussar och fördämningar i bäcken. I vår ateljé byggde de båtar som vi provade flytkraften på i bäcken. Flera av båtarna sjönk eller välte. Vi bad barnen fundera på varför. Båtarna bars tillbaka till ateljén. De ställde hypoteser, analyserade, drog slutsatser och experimenterade . Nya konstruktioner gjordes. De bytte ut material, tog bort och la till nya detaljer. Tillbaka vid bäcken igen gjordes nya provturer.

Vi byggde också om vår ateljé till en bilfabrik och bilsalong. Vi tittade på en film om SAABs biltillverkning. Barnen konstruerade först olika egna bilmodeller, för att slutligen enas om en modell som de byggde upp tillsammans. Det blev livliga diskussioner om vad som skall finnas på en bil och vem som gör vad, hur många måste man vara för att bygga en bil?

Barnen konstruerade de olika delarna på bilen. Några ensamma, några i grupp. Det skapades bildörrar, säten, vindrutetorkare. Vi använde datorer och tittade på riktiga bildelar. Hur ser egentligen baklamporna ut? Varför har de olika färger?

Det utvecklades till spännande projekt som kunde utvecklas och växa tack vare vår ateljé och de möjligheter som finns där i form av material, verktyg och inte minst i pedagogernas förhållningssätt.

Veckobrev v.47 Respektera barnens tid och rum

-->

I torsdag fick vi sitta i våra studiegrupper för att diskutera hur vi arbetar med små barn och skapande. Vi skulle diskutera farhågor och förhållningssätt.
 

Som RE-inspirerad pedagog är ju förhållningssättet till de estetiska lärprocesserna ett av de viktigaste värdena. Ögat ser, handen gör, hjärnan föder nya tankar... Man lär och utvecklas i skapandet. Man pratar om förhållningsättet när vi erbjuder barn material och tekniker. Hur vi kan inspirera, utmana. Man pratar om förhållningssätt till lärande och om sin barnsyn.
 

En tanke som dök upp på diskussionen kändes särskit aktuell då det nyligen diskuterats på min egen arbetsplats. Det handlar om att man inte bara måste respektera barnens skapandeprocesser och lekar i sig utan också den fysiska miljön och sammanhanget de befinner sig i. Som vuxen måste man respektera barnens tid och rum och inte klampa in. Ibland får vi påminna varandra om att förskolan är barnens och vi finns där för att skapa en rik, kreativ och lustfylld verksamhet tillsammans med dem.
 

Vi har precis gjort en stor omorganisation på min arbetsplats. Sedan vi organiserat om har barngruppen nu färre pedagogiska rum att välja på. Ytorna är mer begränsade. Det är färre kompisar att välja att leka med. På min avdelning har vi pratat om hur vi som personal ska göra för att vi vid så få tillfällen som möjligt ska avbryta eller störa barnens aktiviteter och processer.
 

Ett sätt som vi har tänkt på är att inte använda barnens utrymmen som transportsträcka. Varje gång vi ska ta oss igenom huset passerar vi förbi eller genom barnens lekar. Man ska ta sig från en avdelning till en annan, gå till personalrummet eller kontoret. På vägen möter man någon kollega som man byter några ord med. Hela dagarna transporterar vi oss genom huset. Vi pratar utan att ens tänka på att vi gör det eller vad vi säger.
 

Det finns saker som man som pedagog måste göra för att få en fungerande verksamhet. Jag är medveten om de få tillfällen som man har tillfälle att reflektera och prata med sina kollegor och att man ibland måste få göra detta även på barntid. Men man kan göra det på olika sätt. Jag menar att vi måste tänka på att det vi gör distraherar och kan störa barnens fokus och närvaro.

Vi måste reflektera och tänka kring hur vi kan undvika dessa situationer. Hur gör vi när vi rör oss i huset? Stressar vi med snabba kliv eller smyger vi ljudlöst? Kan vi göra oss ”osynliga”? Vad säger vi? Hur pratar vi och måste vi prata med varandra just där och då?
 

En annan kursare påpekade att man också måste tänka på hur man pratar med sina kollegor inför barngruppen och vad man säger. Att klaga över att man är trött och har huvudvärk skapar inga positiva energier i rummet. Var sak har sin tid och plats.

Vi måste respektera barnens rum och tid. Det är ju egentligen så enkelt. Det kostar inte så mycket...

Egen skapande uppgift

-->

På min arbetsplats har ateljén alltid haft en central plats. Den skapande verksamheten är viktig. Materialet som vi erbjuder skapar skapande möjligheter. Barnen har tillgång till många olika material, ett helt register som Stina Braxell uttryckte det.

Vi har precis i dagarna organiserat om hela vår verksamhet. Vi har skapat nya avdelningar och nya arbetslag. När vi satt ner och diskuterade den pedagogiska miljön tog vi hänsyn både till den synliga och osynliga miljön. Lika viktigt som att bestämma vilka rum och vilket material vi vill erbjuda, är det att diskutera vårt förhållningssätt och våra roller som pedagoger. Organisationen styr!

Jag har fram tills nu arbetat på en småbarnsavdelning. Nu har jag lämnat den skapande verksamheten som vi har haft där. De första mötena med material. Undersökandet, nyfikenheten, förundran och klottrandet.

Nu har jag börjat arbeta med våra största barn. När jag kom in i ateljén i dag var det full aktivitet. Jag hade nästan glömt känslan. Några barn blandade färger och målade vid våra stafflin. Andra limmade ihop träbitar från ett gammalt parkettgolv med limpistolerna medan någon hade kommit över en stor burk med blått glitter.

En pojke kom fram och bad mig om hjälp. Han skulle göra ett träd. Jag frågade vilket material han hade tänkt att arbeta med. Ull, sa han, så jag behöver såpa och en plastpåse så att jag kan tova. Min kollega Emma berättade att han gjort ett annat träd tidigare. På det trädet hade han gjort rötter av pinnar som han rullat in i lera. Kronan på det trädet var av tovat ull.

Jag undrar om jag kommer att få plocka fram leran i morgon...

UPPGIFTEN

Materialöversikten som Stina Braxell gav oss är ett bra sätt att dokumentera det material man har. Den gör också att man lätt kan upptäcka vilka material som används mest och vilka som man kanske behöver erbjuda oftare. Ju fler material man har och ju fler tekniker som barnen blir förtrogna med ju fler språk får de att uttrycka sig på.

Vår uppgift var att prova på och bli förtrogna med material som vi inte arbetat med så mycket tidigare och att skaffa oss fler erfarenheter av olika material.

Eftersom jag fram till nu har arbetat på en småbarnsavdelning valde jag att prova på tekniker och material som det lilla barnet klarar av och som skapar sinnliga upplevelser och erfarenheter. De flesta materialen har jag använt tidigare men kanske inte på samma sätt. Jag ville få samma upplevelse som barnen. Att verkligen använda mina sinnen och låta mig förundras.

Jag valde att skapa ensam. För mig är skapande vila och ett lugn. Jag kan koppla bort andra tankar. Några joggar, jag skapar.

Jag har provat på flera olika tekniker och material men väljer att presentera följande...

Det första materialet jag provade var pulverfärg. Jag blötte ner ett stort växtpapper och lät färgpulvret få liv i vattnet. Det virvlade runt på pappret och skapade fantastiska mönster. Jag fyllde en liten plastburk som det varit glitter i med pulver. Det blev då lättare att hantera,framförallt med tanke på att våra yngsta barn skulle få prova på själva. Känslan och resultatet blev väldigt effektfullt och lekfullt.

Att måla vått i vått har alltid fascinerat mig. Jag har målat mycket i akvarell och har då sett hur vattnet i sig blir ett spännande komplement till färgen. Vattnet blir viktigt i sig självt.

I den andra aktiviteten blev jag inspirerad av ett stort Marimekkotyg som jag spännt upp som en tavla. Tyget "Juhannustaika" , som är designat av Aino-Maija Metsola, ser ut som en akvarellmålning i starka färger som flyter in i varandra. Tyget gör mig glad. 

Jag blötte ner vit lakansväv och sträckte ut det på ett bord. Jag hade förberett med temperablock i samma nyanser som på Marimekkotyget och penslar i olika storlekar. Återigen blev det en effektfull upplevelse när färgen fick liv i tyget. Jag inspirerades av mönstret. 

När jag målat klart på tyget lyfte jag upp det från bordet. Kvar fanns ett avtryck av vatten och färg.Förgänglig. Jag fångade upp den genom att trycka ett växtpapper mot bordet. Det blev en helt ny bild, som en skugga av nyanser från den första målningen.

Till sist ville jag bara få känna känslan av att stoppa händerna i ljummet tapetklister. Jag hade inte för avsikt att skapa något annat än en sinnlig upplevelse. Jag kom att tänka på ett citat ur Elisabeth Skoglunds bok ”Lusten att skapa”:

"Tapetklister, glider sensuellt. Gärna ljummet och skönt, kanske blanda med färg. Åka kana i. Att klibba händerna i. Klafs, smafs, slira i väg..."

Precis så var det!

Veckobrev v. 45 – 46 ”Reflektionstiden är barnens tid”

-->

Eftersom jag inte hade någon möjlighet att vara med på förra veckans föreläsning om projektarbete i Reggio Emilia, tänker jag att jag slår i hop mina reflektioner från dels Mia Anderssons föreläsning om pedagogisk dokumentation och mina egna erfarenheter om att jobba med projekt. 

På min förskola har vi försökt att utveckla vårt arbete med den pedagogiska dokumentationen. Vi har läst litteratur och reflekterat tillsammans i arbetslaget. Vi har diskuterat och försökt att komma fram till en metod som fungerat för oss.... men det har inte fungerat och vi har inte kommit vidare.

Många frågor har väckts...

• Vad ska vi dokumentera?
• Varför ska vi dokumentera?
• För vem ska vi dokumentera?
• Hur ska vi dokumentera?
• Hur ska vi hinna dokumentera?
• Vad ska vi göra med dokumentationen?

Vi har varit ett stort, lite spretigt arbetslag som försökt att bena i dessa frågor. Med spretigt menar jag att våra pedagogiska förhållningssätt skiljer sig åt och att det ibland uppstått situationer då vi har haft skilda sätt att hantera och bemöta dessa på.

Vi har varit ålagda att arbeta med dokumentation på fler sätt än det sätt vi har önskat , bla. portfolio, TRAS och nu också digital dokumentation. Dokumentationen har således fokuserat mer på individens lärande istället för på gruppens lärprocess. Någon tid att reflektera över och låta dokumentationen bli ett underlag för att utveckla vår verksamhet har inte funnits. Dokumentationen har mest använts för att visa upp vår verksamhet. Det har varit svårt att få planeringstiden att räcka till.

Nu har vi fått till oss att planeringstiden ska kallas reflektionstid. Vad betyder egentligen det?

När Mia Andersson sa att reflektionstiden är barnens tid så tänkte jag: Ja! Så ska det ju vara. Så måste vi tänka. Den tiden ska bara användas till att reflektera tillsammans med mina kollegor men också tillsammans med barnen. Man måste ge tillbaka dokumentationen till barnen. Barnen ska utveckla projektet vidare. ”Barnen driver projekten om man låter dem involveras”. Man måste våga göra kullerbyttan och våga följa barnens frågor och tankar även om man inte vet vart det tar vägen. Reflektionstid... Tid att reflektera! Tid att prioritera...

Att vår pedagogiska dokumentation inte har fungerat har lett till att det har varit svårt att arbeta med projekt som utgår från barnen. Vi har arbetat med mer eller mindre lyckade gemensamma teman på vår förskola. Vårt största misstag tror jag har varit att vi  har haft fel ingång i projekten. Vi har valt att utgå från målet i stället för syftet. Malin Kjellander sa på en föreläsning att när man väljer ett projekt måste man formulera en bärande idé, ett syfte. Den ska sedan fungera som en rikting och kompass under projektets gång.

Mia Andersson menade att vi pedagoger ofta har för bråttom och vill vidare i processen. I detta känner jag igen mig väldigt väl. Man vill hinna med så mycket att man inte märker att man förlorat barnens uppmärksamhet,nyfikenhet, intresse och delaktighet på vägen – och projektet har dött... Varför har man så bråttom? Stanna upp. Lyssna. Var medupptäckare. Se hur barnens ansikten ser ut!

Veckobrev v. 44 - Kompetenta medmänniskor

-->

Under föreläsningen med Tarja Karlsson Häikiö berättade hon att de värden som man lyfter i förskolan, genomsyrar hela samhället i provinserna kring Reggio Emilia – Reggio Emilias värdegrund. Man har en barnsyn, människosyn och en kunskapssyn som bygger på demokrati. Ett samhälle i dialog. Det sker en ständig kommunikation mellan barn, föräldrar, samhälle, kollegor... Grannarna ställer upp för varandra. Man är medmänniskor.

Det svenska samhället ser oftast annorlunda ut. Generellt är bilden av oss svenskar att vi inte vill kommunicera eller diskutera med varandra. Vi håller oss på vår kant. Vi undviker gärna konflikter och kallas för ett ”konsensusfolk”.

På föreläsningen diskuterades vad vi vill att barnen ska ha med sig när de slutar förskolan. Vill vi ha barn som inte vågar tro på eller uttrycka sin egen tanke och som inte har tillit till sin egen förmåga (eftersom de aldrig har fått möjligheten att utmana sig själv) ? Eller vill vi ha barn som kommunicerar och som är innovativa, kompetenta medborgare?

Enligt vårt uppdrag och våra styrdokument finns det inget val. Det står tydligt dokumenterat vad barnen i förskolan har rätt till och vilken verksamhet som vi är skyldiga att erbjuda.

För att ha en bild av vilka barn vi vill ska lämna oss menar jag kräver att man också måste reflektera kring vilka barn som vi möter på förskolan. Vad tänker vi om barnen som börjar hos oss? Möter vi barn som vi tror att vi måste lära ut saker till som måste aktiveras ? Eller möter vi barn som är medskapare av sin egen kunskap och som vill och har lust att lära - barn som gör sig själva delaktiga- kompetenta barn.

För att kunna göra tiden på förskolan meningsfull och för att skapa förutsättningar för våra barn så att de kan bli kompetenta medmänniskor måste vi reflektera kring vår roll som pedagoger och kring vår egen praktiska teori.

• Man måste göra ett ideologiskt ställningstagande – detta avgör vad man riktar blicken mot.
• Man måste göra ett teoretiskt ställningstagande och reflektera kring hur man praktiserar detta. Om man exempelvis delar Vygotskijs socialkulturella syn på lärande bör man erbjuda en verksamhet där barn får möjlighet att göra tillsammans, visa varandra och att lära av varandra.

Vad händer när förskolebarnen lämnar vår verksamhet och börjar i skolan? Tyvärr har jag upplevt att flera av de värden som vi tycker är viktiga inte har någon plats i skolan. Våra barn uppfattas som lite besvärliga. Man uppskattar inte egna tankar och viljor. Verksamheten ser annorlunda ut. Förutsättningarna skiljer sig åt.

För att använda Loris Malaguzzis ord...

/.../ Ett barn har hundra språk
(och därtill hundra hundra hundra)
men berövas nittionio.
Skolan och kulturen
skiljer huvudet från kroppen.

Man ber barn;
att tänka utan händer
att handla utan huvud
att lyssna men inte tala
att begripa utan glädjen i
att hänföras och överraskas
annat än till påsk och jul.

Man ber dem:
att bara upptäcka
den värld som redan finns och
av alla hundra
berövar man dem nittionio

Man säger dem:
att leken och arbetet
det verkliga och det inbillade
vetenskapen och fantasin
himlen och jorden
förnuftet och drömmarna
är företeelser
som inte hänger ihop /.../

Jag har svårt att förstå!

Enligt Tarja Karlsson Häikiö är det på precis samma sätt i Reggio Emilia. Det kreativa och skapande arbetet som sker i förskolorna i Reggio Emilia fortsätter inte när barnen börjar skolan. Skolan i Reggio Emilia fungerar som vår skola.

Varför?

Jag vet att jag generaliserar.

Jag vet att det finns många goda exempel på skolor som har som mål att utbilda kompetenta medmänniskor och som inte skiljer huvud från kropp. Jag vill lyfta fram min dotters skola, Fridaskolan i Trollhättan, där man har som målsättning att utbilda tågluffare - inte charterresenärer... 

Läs gärna artikeln i Pedagogiska Magasinet...

http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2012/09/17/har-utbildas-framtidens-tagluffare

Finkonst och fulkonst?

När jag skrivit inläggen om graffiti och om hur konst kan inspirera till skapande kom jag att tänka på vem som bestämmer vad som är konst eller inte...

Tunnelbanan i Stockholm är full med graffiti men också av konstverk av erkända konstnärer, bl a Siri Derkert som har gjort ovanstående verk på Östermalms T-bane station.

Vem bestämmer att Siri Derkerts konst ska få pryda väggarna medan graffitin måste tvättas bort?

Vem får påverka det offentliga rummet?

Finkultur och fulkultur.
Finkonst och fulkonst.

Bara en tanke...

Ps. Jag älskar Siris tunnelbanekonst!

Skapande för barn i konstmuseernas ateljéer

Som tillägg till det tidigare inlägget om hur konst kan inspirera arbetet i ateljén måste jag nämna att jag själv har ett stort konstintresse. Jag ÄLSKAR att gå på konstmuseum. Jag måste ha gott om tid och jag vill helst gå själv. När jag är klar med samlingarna måste jag ha tid över till butikerna.En mix av design och konst.

Vid flera tillfällen har jag och min dotter Hanna deltagit i kurser som anordnats på olika konstmuseer. Tillsammans med sitt barn har man fått inspiration då man guidats runt bland konstverken tillsammans med konstpedagoger. Det har varit lärorikt att lyssna på deras samtal om tekniker, färgval och motiv. Samtal som främst riktats till barnen. Ögat tränas att urskilja detaljer och speciella drag hos de olika konstnärerna. Visuell kompetens.

Första gången som jag och Hanna  deltog i en kurs var på Moderna Museet i Stockholm. En konstpedagog berättade för oss om Karin Mamma Anderssons målningar. Därefter var vi i flera timmar i deras underbara ateljé. Inspirerade.

http://www.modernamuseet.se/sv/Stockholm/Familj/Kurser-i-Verkstan/

Därefter deltog vi i en tredagars akvarellkurs på Nordiska akvarellmuseet. Där fick vi bland annat lära oss grunderna akvarellmåleri och att använda grundfärgerna som grund för att måla upp en hel palett av vackra färger. 

Vi har också valt att gå på en inspirationskurs i akvarellmåleri tillsammans med vårt arbetslag, även denna på Nordiska akvarellmuseet. En rolig dag, mycket skratt och fantastiskt gruppstärkande.

 http://www.akvarellmuseet.se/kulturvast_templates/Kultur_ArticlePage.aspx?id=47328

Jag kan varmt rekommendera er att låta er inspireras på någon av alla våra konstmuseers kurser och utbildningar - och gärna tillsammans med barn...

Veckobrev v. 43 - Hur kan konst inspirera arbetet i ateljén?

Jag har alltid låtit konsten  vara närvarande och finnas tillgänglig i vår ateljé. Vi har flera konstböcker som barnen kan bläddra i. Där kan de hitta både äldre verk blandat med moderna.
                               

Konsten kan användas på flera olika sätt. Både som inspiration till skapande men ibland också som en källa till samtal eller bara som en upplevelse i sig själv. Konst kan väcka så många olika känslor beroende på betraktaren. 

 Jag tänkte dela med mig av några tillfällen där konsten inspirerat barnens skapande i vår ateljé. 

I en av våra konstböcker finns det en målning av Yves Klein. Den är målad i hans karakteristiska blå nyans. Den är bara blå. Bildtexten beskriver hur den blå färgen symboliserar oändligheten.

                    

Detta blev början till en lång diskussion om vad oändlighet är. Hur kan man förstå det? Hur är något oändligt? O-ändligt... Barnet hade många tankar. När vi var klara plockade hon fram blå färg och blandade till samma nyans som på bilden och målade sin egen oändlighet.

Ett annat exempel är när ett barn såg en bild av Karl den XII likfärd. Barnet förstod att personen som bars på bår inte levde längre. Han är död. Det som hon funderade mest över var kudden som någon lagt under hans huvud.

                                Hon sa att någon varit snäll som gjort det så mjukt för honom. Empati. Hon hittade också på en egen historia om personerna som stod vid sidan av liktåget, en liten pojke och en man som varit och jagat. Målningen väckte många funderingar och tankar. 

I ett projekt om vår stad Trollhättan funderade på hur vi kunde använda oss av konst som inspiration. Vi kom på att vår stad har flera större konstverk i granit, som ingår i en utställning som heter "Kraften i stenen". I strömmen står det en stor fot uthuggen i sten. Utanför badhuset kan man bland annat se en enorm tron resa sig och på vårt torg finns det en fantastisk fontän.Vid Trollhättefallet finns det enjättestors skulptur av Strömkarlen.                                                

 

Vi hade bestämt att de skulle få arbeta med skulpturerna på flera olika sätt. Ett var att prata om de olika konstverken; Vems var foten? Varför stod tronen på parkeringen utanför deras simskola? Vem var egentligen Strömkarlen och varför var han i fallet?

Fantasin flödade och vi fick höra många fantastiska historier från barnen. Därefter fick de reproducera granitverken på olika sätt, dels tvådimensionellt i kol och tredimensionellt i lera.

Veckobrev v. 42 - GRAFFITI

-->

Jag hade tyvärr inte möjlighet att vara med på studiebesöket vid Röda Sten förra veckan. Fredric Gunve skrev i ett mail att besöket skulle handla om hur man kan förhålla sig till staden och graffiti som en utställning. Jag kände att det hade varit intressant att vara med. Jag hade ingen egentlig tanke eller uppfattning om graffiti som konstform.

Nu har jag precis spenderat en helg i Stockholm. På en resa genom Stockholms tunnelbanesystem fick jag en kanske liknande upplevelse som den jag kunde ha fått vid Röda Sten. Överallt kunde man se graffiti, på tunnelbanevagnar, på byggnader, i tunnlarna... Vackra, färgstarka målningar med olika budskap. Texter som blandades med bilder och tags. 

I mångas ögon är graffiti skadegörelse och vandalism, medan det inom den kulturen är ett sätt att kommunicera. Det är ett sätt att uttrycka sig på, precis som det är för andra konstnärer, musiker eller författare. Ett språk ibland många andra. Att det oftast sker under olagliga former är ju en del av budskapet och ett sätt att väcka känslor och att få uppmärksamhet. 

För mig är innehållet i graffitimålningarna koder eller skiffer och jag har svårt att tolka budskapet. Men för rätt mottagare och för sändaren skapas mening. 

Trots att jag står utanför kulturen kan jag ändå se den konstnärliga talangen som ofta ligger bakom målningarna. Självklart är det liksom inom andra konstformer de som är mer eller mer seriösa och ambitiösa i sitt arbete. Flera av de målningarna som jag såg var väldigt detaljrika och professionellt utförda. 

Man väljer med vilka ögon man betraktar konst...

Veckobrev v. 41 - Samtal om ateljeristans roll och uppgift

-->

I dag har jag haft besök på min arbetsplats av min studiegrupp. Utrustade med kameror och fulla av nyfikenhet lotsade jag runt dem på Förskolan Solstrålen.

Vi har under de år jag arbetat där tagit emot flera studiebesök. Jag tycker att det är bra att få sätta ord på vår verksamhet och det som vi gör. Jag har alltid varit stolt över vårt arbete. Det har varit inspirerande och utvecklande. Det här var första gången som jag visade upp den för besökare som hade RE-glasögon på.

Kommentarerna och tankarna som mina studiekollegor delgav mig liknade inte de som jag har fått höra tidigare. De kommenterade inte att vi hade mycket material framme som barnen fritt kan använda eller att limpistolen var placerad farligt lågt – i barnens höjd, vilket flera av våra andra besökare gjort. De tittade på vår dokumentation och hur den var placerad. Hur har ni tänkt här? Ni har höga bord... vad är syftet med det? Frågor som tvingar mig att tänka till, värdera och omvärdera mina egna tankar och vår verksamhet. Vad gör vi och varför? Vem gör vad och varför? Var görs det och varför där? Hur görs det och varför så?

Det är så skönt att bli bekräftad i sin tanke och att kunna diskutera vår verksamhet med pedagoger som delar förhållningssätt och som ”pratar samma språk”.

Som vanligt när vi träffas så har vi så mycket att prata om. Man törstar efter reflektion.

Vi pratade om ateljeristans roll i en skolvärld som är påverkad av neddragningar och besparingar. Möjligheten att man skulle få en tjänst som ateljerista känns i nuläget rätt långt borta. Man får verka i den kontext som man befinner sig i. Därför måste min utgångspunkt vara att skapa plats för min nya kompetens inom ramarna för den verksamhet jag befinner mig i i idag.

Ateljeristans roll är ju både att arbeta mot barngruppen men också för att handleda arbetslaget. För mig är det, i detta läge, mötet med barnen som jag kommer att fokusera på. Jag hoppas att detta arbete kommer att inspirera mina kollegor och att min kompetens på så sätt även kommer dem till godo. Att arbeta reggioinspirerat är inte helt lätt i ett arbetslag som "spretar" lite. Man har olika tankar om vad det innebär. Åsikter krockar och det kan vara svårt att gå vidare.

Efter en föreläsning som jag var på med Malin Kjellander i Stockholm frågade jag henne om hennes tankar om denna ”spretighet”. Hon svarade mig att det viktigaste var att man simmar i ungefär samma vatten, att det finns ett grundläggande förhållningssätt och en gemensam pedagogisk tanke. Jag tänker att en av mina uppgifter som ateljerista kommer vara att hålla kvar oss i samma vattendrag. I nuläget gör jag detta genom att inspirera mina kollegor genom mina reflektioner, att göra dem uppmärksamma på artiklar och litteratur och genom att delge dem tankar från föreläsningar som jag valt att gå på. Ibland känner jag mig lite för på, och vet inte alltid om min ambition uppskattas.

Jag är stolt över den verksamhet som sker i vår ateljé. Den är fylld av ”Möjligheternas material” som barnen har tillgång till. Jag kunde stolt konstatera att det endast var ett material på materialöversikten som vi inte hade, silkesfärg. Jag fick istället lägga till material bla. betong, vilket är ett spännande material att erbjuda barnen. Det finns redskap tillgängligt som barnen kan använda och det används flera olika tekniker. På förskolan ser vi spår efter barnens arbete; ull, lera, gips, betong, papier maché, ståltråd mm. Föräldrarna tänker till en extra gång innan de åker till återvinningscentralen med sina gamla prylar. De frågar oss om vi vill ha det först. Det är en rolig tanke att deras gamla ”skräp” kommer hem igen i en ny, raffinerad form. Återvinning av högsta kvalitet.

En viktig uppgift blir också att utveckla vårt processinriktade arbete och våra tankar om den pedagogiska dokumentationen vilket jag ser fram emot att få mer av i kommande föreläsningar.

Veckobrev v. 39 - Good enough

-->

Tankar efter föreläsningen

Barns skapande:

Ateljeristans roll och mötet med material

Stina Braxell berättade om en ettårig pojkes första möte med lera. Hon förklarade hur hon hade haft möjligheten att sitta tyst och dokumentera. Hon berättade hur de andra tre barnen runt bordet lämnat leran och börjat med nya aktiviteter, medan pojken satt kvar och klottrade med sin lerklump. Det lät som ett fantastiskt ögonblick, både för barn och pedagog.

Jag ställde henne frågan hur allt hade fungerat runt omkring. När de andra barnen var klara – vem hjälpte dem? Vad gjorde de när Stina satt kvar och dokumenterade? Organisationen skapade möjligheter.

Samma dag som Stinas föreläsningen hade jag nämligen introducerat färg för några barn på min arbetsplats. Lika många barn, i samma ålder. Jag var väl förberedd. Materialet var framställt och arrangerat och jag hade tillgång till observationsschema och kamera. Jag var redo att vara den passivt aktiva medforskaren.

Jag upptäckte snabbt hur min tänkta pedagogiska roll förändrades och hur jag agerade helt annorlunda än jag önskat i den här situationen. Jag fotograferade processen men fick snart lägga ner ambitionen att skiva i observationsschemat. Jag blev mer aktiv och började att ”lägga mig i”. Jag lät processen gå snabbare än vad den hade gjort om jag lät barnen ta det i sin takt.

Bordet var täckt med spännpapper. Framför varje barn hällde jag ut gul färg. Försiktigt närmade sig det första barnet färgen med ett pekfinger. Fingret stoppades i färgen och sedan in i munnen. De andra barnen tittade på. Och härmade. Färgen undersöktes med munnarna. Smaksinnet. Fotona avslöjar att barnen har mer färg runt munnen än på händerna.

Kanske att jag skulle låtit detta bli den första upplevelsen, att smaka på färg, men jag skyndade på det hela genom att erbjuda korkar som de kunde stoppa i färgen. Korkarna stoppades också i munnen. Sedan hände det något. De närmade sig färgen med korkarna - och med sina händer. De kände, provade och utforskade. När de började tappa intresset klickade jag ut röd färg och upptäcksfärden tog ny fart.

När det första barnet ville lämna bordet var jag tvungen att följa med för att hjälpa till. Koncentrationen bröts och även de andra visade att de kände sig färdiga.

Jag önskar att jag, liksom Stina, hade kunnat sitta tyst och haft möjligheten att bara lyssna och titta. I den kontext som jag befann mig i så fungerade det inte. Som vår organisation ser ut så är det inte praktiskt genomförbart. Jag var själv med de här fyra barnen. Jag hade inte tid.

Men tankarna och reflektionerna efter vår stund i ateljén var ändå så positiva. Jag hade sett barnens reaktioner på färgen, hur de närmade sig den. Mina förberedelser av material och rum gjorde det praktiskt genomförbart.

Vi är inte organiserade för en lyssnande pedagogik, men förhållningssättet finns. Tankarna finns. Viljan finns. Hoppet finns.

Som situationen ser ut i dag, är detta tillräckligt, även om ambitionen är att skapa bättre möjlighet för pedagogisk dokumentation och mer tid till att verkligen kunna lyssna på barnen.

Iḿ good enough.

Veckobrev v. 38 - Visuell kompetens

Tankar efter föreläsningen

Visuell kompetens - visualitet och medvetande i Reggio Emilia.

Jag ställer fram en kanna med mjölk och en kanna med vatten framför ett barn. Hon är två år. Jag frågar vad hon vill ha att dricka till maten.

– Den! säger hon och tar mjölkkannan.

Det slår mig då, att det var ju precis det här som Tarja Karlsson Häikiö pratade om på sin föreläsning. Flickan hade lärt sig att se skillnaden på mjölk och vatten och kunde utifrån det bestämma vad hon ville ha att dricka. Under sitt liv kommer hon att samla på sig mängder med sinneserfarenheter; smaker, ljud, dofter, taktila och givetvis visuella. Mångsinnlighet.

Två av de sakerna som togs upp på föreläsning var att ögat/seendet är det dominerande sinnet och att lärande hör ihop med sinneserfarenheter. I läroplanen står det att

”Barnen ska få stimulans och vägledning av vuxna för att genom egen aktivitet öka sin kompetens och utveckla nya kunskaper och insikter. Detta förhållningssätt förutsätter att olika språk- och kunskapsformer och olika sätt att lära balanseras och bildar en helhet”

I mina ögon avser ”språket” i stycket ovan de språk som Loris Malaguzi beskriver i sin dikt ”Tvärtom, det är hundra som finns!”, alla de sätt som ett barn kan uttrycka sig på och kommunicera med och förstå sin omvärld. Det betyder att jag som pedagog jag ska vägleda och stimulera barnen så att de själva kan bli delaktiga i sin egen lärandeprocess och vara med och skapa sin egen kunskap.

Med detta förhållningssätt blir mitt uppdrag som pedagog och blivande ateljerista tydligt. För att utmana barns seende och utveckla deras visuella kompetens måste jag och mina kollegor skapa en mångfald av visuella upplevelser.

Vilka visuella upplevelser som vi väljer att ge barnet kommer att forma dess uppfattning av verkligheten och om sin omvärld. Detta ger oss en makt som vi måste hantera med respekt och eftertanke. Vad vill vi att barnen ska få tillgång till för visuella upplevelser på förskolan och vad har vi för syfte med dessa? Vi måste alltid fråga oss på vilket sätt detta formar barnet. I varje sekund tar barn emot olika synintryck. TV, böcker och annan media som riktas mot barn visar generellt förgivettagna normer och stereotypa könsroller. Genom att reflektera över hur vi presenterar vår pedagogiska miljö, material och dokumentation skapar vi möjligheter eller hinder.

Vi måste träna ögat och seendet på flera olika sätt. På min arbetsplats arbetar vi mycket med bilder i vår ateljé, både barnens egna bilder (målningar, ritningar/planer), men också bilder som vi söker på nätet. Dessa bilder arbetar barnen med i sitt eget skapande (imitation-reproduktion-kreativitet). Genom att vi inspirerar och utmanar barnen med frågor om bilden utmanas deras öga för detaljer, nyanser och perspektiv. Genom frågorna vi ställer till barnen kring t.ex. deras teckningar ifrågasätts deras förgivettagna världsbild. Därigenom öppnas en ny och större livsvärld vilket möjliggör för dem att tänka, handla och vara på ett annat sätt. Barnens arbete, både med sig själva och med det som de för tillfället skapar, utvecklas och berikas.

.Inspirerande kollegor

Jag skrev i tidigare inlägg om min kollega Karin...

Karin är en fantastisk pedagog. Hon har kommit att bli min mentor, mitt bollplank, min inspiration och framför allt min vän... Hon får mig att tänka till, stanna upp och reflektera... Hon utmanar min tanke!

Karin kommer med all sannorlikhet att omnämnas i denna blogg igen!

Det här är bara början...

En dag sträckte min dotters förskollärare fram en bok till mig och sa:

 - Jag tycker att du ska läsa den här!

Boken som hon gav mig var Karin Wallins bok ”Reggio Emilia och de hundra språken”. Jag läste om ”konsten att mäta ett bord” och om ”de gula prästkragarna”. Jag förundrades över barnens teorier, funderingar och resonemang. Jag fascinerades också över sättet som pedagogerna lyssnade på och respekterade dessa tankar och idéer.

Boken och mötet med pedagogerna på min dotters förskola fick mig att fundera över vad jag verkligen ville göra. Det hade blivit självklart att jag på något sätt skulle arbeta med barn. Jag bestämde mig för att bli förskollärare.

I och med vår flytt från Skarpnäcksfältet tillbaka till Trollhättan valde jag att skicka in en ansökan till Lärarprogrammet på Högskolan Väst. Jag kom in. Mitt intresse för den Reggio Emilia inspirerade filosofin och för de estetiska uttrycksformerna gick som en röd tråd genom hela min utbildning. Jag specialiserade mig inom kultur och skapande och valde kurser där jag fick möjlighet att lära mig mer om Reggio Emilia.

Som nyutexaminerad förskollärare fick jag anställning på en Reggioinspirerad förskola i Trollhättan. Jag mötte fantastiska pedagoger och en spännande och utmanande miljö. Man arbetade med pedagogiska rum och jag blev snart ansvarig för vår ateljé. Tillsammans med Karin fick jag uppleva fantastiska projekt tillsammans med barnen.

När vi utvärderade vårt arbete i ateljén blev det så tydligt varför vårt samarbete och vårt arbete tillsammans med barnen fungerade så bra. Vi har ett gemensamt förhållningssätt. Vi möter samma barn; barn som är kompetenta och fulla av nyfikenhet och lust att lära. Vi lyssnar på barnen och respekterar deras tankar. Vi värderar de estetiska uttryckssätten högt. Vi värderar lärandeprocessen.

Mitt uppdrag som pedagog i förskolan är att skapa möjligheter.

Det gör jag genom mitt förhållningssätt.

Det gör jag genom att tillhandahålla en utmanande och inspirerande pedagogisk miljö.

Det gör jag genom att erbjuda material som väcker fantasi, kreativitet och skaparglädje – Möjligheternas material.

Det gör jag genom att lyssna på barnen och utmana deras tankar.

Ett barn har hundra språk…

Det här är en blogg om min väg mot att bli ateljerista. Du kommer att få ta del av mina tankar och reflektioner. Det här är bara början…